Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a u r in
gärelse, vilket som bekant är alldeles orätt
redan det, och som lätt kan föra vidare mot
kärlekens »ljuva avgrund». Dock det är
kanske ej fullt rättvist att moralisera fjärilar och
kolibrin. Lillemor von Hanno var som Nancy
den jordiska kvinnan i sin fulländning. Jag
vill ej säga, att hon drog jordiska män i
vertikal riktning »hinauf», men med mycken
styrka »hinan».
Det ligger ofta något tråkigt över
resonörer och resonöser, men varje ord som föll ur
Nancys blombladsmun, det må ha varit
lockande eller förebrående, var lika tilltalande
för åhöraren. Hon riktade några av den
senare sorten till sin don Juan-make, då denne
något for villigt åtog sig att vara provobjekt
för Fays egendomliga »principper».
Andra och tredje akten voro förlagda i
arkitektens utanför sängkammaren belägna
arbetsrum, och här spelades eller rättare
levdes några lustiga och ibland rörande scener,
där David, fästmannen, rasade av svartsjuka
och fästmön Fay först blev blek av
förtrytelse över att David ej hållit sitt löfte att
vara henne »otrogen» och sedan förtvivlad,
då hon trodde sig ha förlorat honom. Fru
Rönnaug Alten-Lökkeberg har i sitt spel
omväxling, kraft och naturlighet. Hon var
fullkomligt fri från teater både i sina
snyftningar och i det gripande triumfskriet i slutet.
Hennes spänstiga ungflickgestalt och hennes
originella skönhetstyp och främst kanske
hennes medryckande och tjusande vitala kraft
höra till det man ej glömmer i första taget.
Det var egendomligt, att en dylik pjäs
skulle spelas så förfinat, så konstnärligt
full-lödigt och med ett samspel utan motstycke,
just av norrmän. På parisiska småteatrar och
även på dylika i Berlin har man då och då
fått se sådana saker spelade till fulländning.
Här hos de fyra norska ungdomarna
tillkommo en intensitet och en friskhet — jag vet ej
vilken gång i ordningen jag kommer med det
ordet —, som satte pricken på i’et.
Av de svenska sceniska konstnärerna
mottogos dessa gäster från Norge — alldeles
oberoende av våra starka sympatier för det
norska — med den mest oreserverade
beundran och tacksamhet. Herr Lasse Segelcke
utvecklade sig från första aktens eleganta,
självbelåtna men i alla fall trevliga
förföraretyp till en dylik, så nedklubbad i
stövelskaften, att den mest inbitne moralist
skulle varkunna sig över honom. Unge Georg
Lökkeberg gav med fulländad smak och på
det mest övertygande vis ynglingens
våldsamma lidelse.
Hade det kommit till omröstning i salongen
om vilken av de fyra skulle ha första priset,
tror jag att de två herrarna skulle få lika
höga röstetal och de flesta rösterna, ty
damerna voro som alltid i majoritet på
teatern. Men de i salongen sittande herrarnas
röster skulle också delas jämnt. Hur jag
själv skulle rösta, vilken av damerna i det
visserligen frispråkiga men taktfulla stycket
jag skulle föredraga, anser jag vara indiskret
att här meddela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
