Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
sådan stod nu på hans program. Det var ej
hans fel att Honeggers Mouvement
sympho-nique ej verkade alldeles övertygande. De
tre symfoniska skisser av Debussy som
betitlas Havet och den svit nr 2 som Ravel
sammanställt ur sin balett Daphnis och Chloe
höra till det slags musik som, särskilt när de
återgivas så klangligt utsökt som nu, kunna
inge åhöraren längtan efter det horisontella
läge vari ständigt växlande molnformationer
bäst avnjutas. Beträffande det senare
numret skulle det intryck av en för Ravel ovanlig,
rätt tröttande formlöshet som redan tidigare
erhållits naturligtvis kunna försvinna vid ett
sceniskt framförande. För min del erhöll jag
mest behållning av de samtidigt sakliga och
uttrycksstarka tolkningar som Beethoven
(4:e symfonin) och Franck erhöllo.
I lika hög grad som under vissa tidigare
perioder äga solister ej numer betydelse
såsom publikmagneter för Konsertföreningen,
ett förändrat förhållande, som ej behöver
beklagas. Välkommet var dock när t. ex. ett
program vars första hälft upptog
Roussel-symfonin i fortsättningen bjöd på Gregor
Piatigorsky, ännu en av de vid tidigare besök
firade gästerna; hans fulländade violoncellspel
förnyade ett så ofta hört verk som Haydns
konsert och gjorde Saint-Saëns’ a-mollkonsert
till en enda sirensång. Bland övriga solister,
inhemska och utländska, får jag här inskränka
mig till att utöver de i andra sammanhang
redan nämnda framhålla ett nytt namn,
Arthur Rubinstein, som framträdde i
Beethovens pianokonsert i G-dur. Att döma av en
given egen konsert presterade den framstående
polske konstnären sitt bästa i modern musik,
varför det antagligen var en förlust att den i
generalprogrammet upptagna Prokofieff-kon-
serten blev utbytt.
* *
*
När Konserthuset kom till, hette det att
kammarmusiken där, i Lilla salen, skulle få
ett eget hem. Sedan Kammarmusikföreningen
såg sig nödsakad att upphöra och ombilda
sig till ett slutet sällskap, associerat med det
Mazerska, har det ädlaste slaget av
musikalisk konst fört en i offentligt avseende ännu
mer tynande tillvaro än förut.
Folkkonsert-förbundet har gjort redliga ansträngningar,
som dock i varje fall ej belönats med större
publikintresse. Samma förbund har under det
gångna spelåret emellertid visat några nya
initiativ, då det dels under medverkan av
goda inhemska ensembler anordnat cykliska
framföranden av Schubertverk, dels i sina
serier gett plats för en ny sammanslutning av
yngre stockholmska musiker, kallad
Fylkingen. Vid dess konserter ha verkligen hörts
något förut så ovanligt som nya
kammarmusikverk och det svenska sådana. Delvis
syntes dessa, liksom repertoaren vid »Samtida
Musiks» numera upphörda konserter, vända
sig till en mer esoterisk krets. Ej minst kunde
detta sägas om en pianotrio av Dag Wirén
— visst komponerad under en
stipendiatvistelse i Paris — i vars oklart jäsande
tonbrygd svårligen kunde identifieras de bland
de många satserna som erhållit de med
formella anspråk uppträdande titlarna Fugetta
och Alla passacaglia. I jämförelse med detta
ofta oförfärat kakofoniska opus, som
framfördes av Ingemar Liljefors, Gösta Rybrant
och Gustaf Gröndahl, visade sig Gunnar de
Frumerie mer diskret polytonal i Preludium
och Fuga för violoncell och piano. Ordet
naivistisk, som någon kritiker använde om
denna klangligt asketiska komposition,
passade åtminstone in på det ostinata tema
varmed pianot inleder preludiet och som också
ger stoff åt fugan; det är nämligen hämtat från
en samling lappländska melodier. Falangens
program ha också upptagit nya sånger av
Frumerie, som åter fantasifullt tonsatt
kinesiska dikter, samt av Algot Haquinius och
Ture Rangström. Jag var ej i tillfälle att
bevista den konsert varvid sistnämnda sånger
presenterades, ej heller några i Borgarskolan
givna konserter med respektive Henning
Mankell- och modernt schweiziskt program,
en av Barkelkvartetten given konsert (bl. a.
med Kreislers stråkkvartett) eller
Kolisch-kvartettens konsert. Vem skulle också ha
kunnat tro att sistnämnda, av ryktet
föregångna ensemble blott skulle ge en enda
konsert?
Överhuvud ha enskilda konsertgivare
knappast haft anledning att rosa marknaden.
Marian Anderson, den från flera föregående
besök kända, på en gång kultiverade, själfulla
och — man frestas säga -— med animal röstkl ang
fascinerande negersångerskan, utgör främst
det eklatanta undantag som bekräftar regeln.
Förflutna tiders serier av en och samma artists
fulltaligt besökta konserter äro annars numera
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0438.html
