Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stock hol vi ska konserter
en sällsynthet. Ett par gånger sjöng dock den
genom grammofon och radio allbekante
Richard Tauber, som för ett decennium sedan
gästspelade på Operan men nu för första
gången framträdde på konsertpodiet: visst
tjusade denne tenor med sina silkesspunna
legaton och sina utstuderat bortdöende
pianissimon, men nog blir det litet kvalmigt
med en vokalt och musikaliskt så begåvad
konstnär vilkens »hela värld» även vid
konserter alltmer övervägande blivit en inte
sällan sliskig operettrepertoar. Likaledes tio
år sedan var det som Sigrid Onegin lade oss
för sina fötter; även om åren strött silver i
det förr korpsvarta håret, hade de farit
skonsamt fram med rösten, och kontakten
återknöts lätt med hennes vitala och virtuosa
sångkonst, som omspänner både det patetiskt
dramatiska och det luftigt lekande. Engelsk
sånglyrik har haft en av kritiken högt
vitsordad tolkarinna i den australiska sångerskan
Dorothy Helmrich, som lyste och försvann efter
en enda konsert. Nya namn äro också tyskan
Margot Ståhl och engelskan Dorothy Stanton,
vilkas intelligenta föredrag ej fullt
motsvarades av röstbehandling eller röstmedel.
Finland har sänt över ett par debuterande
sångfåglar, Saga Leander och Ester Ingman. En.
plats för sig intar den dansk-isländska
sång-disösen Engel Lund, som med både glittrande
humör och stark inlevelse föredrog sina »sånger
från skilda länder»; särskilda små
mästerstycken voro hennes inledande kommentarer
till de olika numren.
Utom Arthur Rubinstein har man hort
åtskilliga förut uppskattade pianister, den
särskilt men ej blott som teknikfenomen
beundransvärda unga Poldi Mildner, som efter
flera pianoaftnar också gav konsert med
Konsertföreningens orkester, vidare
Chopinspecialisten Jan Smeterlin samt Alexander
Brailowsky, som också åter framträtt som
solist i Konsertföreningen. Bland nya namn
som tillvunnit sig lovord äro det pianospelande
paret Victor Babin och Vitya Vronsky samt
den förutvarande Busonieleven Mieczyslaw
Münz.
Ett nytt violinistnamn, Erica Morini,
erövrade med storm sin vid första konserten
fåtaliga men väl andra gången mer talrika
publik, som bl. a. fick höra Glazunoff s välkända
konsert, nu sjudande av ett förut nästan
oanat musikaliskt liv. Joseph Szigeti har åter,
även vid ett improviserat solistframträdande i
Konsertföreningen, hävdat sin violinistiska
Ernest Ansermet.
rangställning. — Erinras må även om den
alltjämt uppburne gitarrmästaren Segovia.
Påfallande fåtaligt representerat har det
inhemska elementet varit. Några vokala
konsertgivare äro att anteckna, såsom en av
kritiken lovordad debutant, Ruth Bissmarck,
och Ebba Högfeldt, som, förut verksam på
operascenen, nu skall ha angenämt överraskat
vid en romansafton; den sistnämnda har
dessutom i det svenska kantatprogrammet varit
solist i Konsertföreningen, där också några
ännu på ett mer odeciderat debutstadium
stående sångerskor uppträtt.
Men hur många svenska instrumentalister
ha vågat på egen hand söka samla publik?
Efter vad jag kan finna, har ej en enda
violinist konserterat, om man ej till våra egna
räknar den här bosatte danskfödde Oluf
Nielsen. Och av pianister kan jag blott erinra mig
Celi Lührs-Horngren, som efter sin i det hela
lyckosamma debutkonsert för två år sedan
åter beträtt estraden.
De i allmänhet försämrade konjunkturerna
för solistkonserter och särskilt det nästan
fullständiga upphörandet av svenskars
självständiga konserterande synes till sist ge
partiellt fog för den inledningsvis vidrörda
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
