Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sapfos kärleksdikter. Av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Risberg
hade tillgång till hela Sapfos diktning, som av
den hellenistiska tidens grammatiker indelats
i nio bokrullar. Men när det antika studiet
återupplevde långt fram i medeltiden, hade
man som stöd för sin uppskattning praktiskt
taget endast att tillgå två kärleksdikter, den
ena dessutom ej fullständig, vilka jämte några
kortare versrader och fragment bevarats som
stil- och versexempel i grammatiska skrifter.
Lyckligtvis har emellertid under de senaste
årtiondena ännu några få, dock alla mer eller
mindre fragmentariska, dikter av Sapfo
återvunnits ur forntida avskrädeshögar i
Egyptens torra sand, stycken som ge oss en
något utvidgad inblick i Sapfos diktarliv.
Men vem skulle ej varmt önska, att åtminstone
en hel bok ur hennes diktning en gång måtte
komma i dagen!
Om Sapfos poetiska ära alltid förblivit
oför-kränkt, är förhållandet ett helt annat med
hennes person, som redan under den grekiska
forntiden ställdes i en nedsättande dager.
Förtalet, som utgick från attiska
komediförfattare, innebar dels, att hon stått i det
otillbörliga förhållande till sina kvinnliga
elever som fått namnet lesbisk kärlek, dels
det därmed föga sammanstämmande att hon
av obesvarad kärlek till en ung man Faon
störtat sig i havet från den levkadiska
klippan (en udde på ön Levkas vid
Mellangrek-lands västkust, nu Kap Dukato). Vad den
senare uppgiften beträffar —• som föranlett
att hos oss fru Nordenflycht kallats »den
svenska Sapfo» —, så var Faon ingen levande
människa, utan en — visserligen lesbisk —
sagofigur, som ställdes i samma förhållande
till kärleksgudinnan Afrodite som den
naturmytiske Adonis. Och att störta sig utför
den levkadiska (»vita») klippan var ett
bildligt talesätt för att beteckna häftig kärlek.
Det förundrar mig, att ingen av Sapfos
moderna försvarare synes ha erinrat sig, att
uttrycket påträffas i ett fragment från
Anakreon, där det ordagrant heter: »rusig av
kärlek dyker jag från den levkadiska klippan
ned i det skummande havet». Möjligen har
ett liknande uttryck förekommit i någon
dikt av Sapfo. Men vem kan tänka sig, att
Sapfo -— eller Anakreon — därmed beskrivit
sitt eget dödssätt! Eller att Sapfo av kärlek
till en ung landsman skulle företagit den långa
och besvärliga färden över Egeiska havet till
det Joniska bortom Grekland för att där
dränka sig! Hon hade ju bekväma tillfällen
vid sin egen ö.
Den förra tillvitelsen kan förklaras dels av
obekantskap med den fria ställning som
kvinnan intog på Lesbos liksom i Sparta,
till skillnad från hennes instängda liv i Attika,
dels av komikernas mani att förlöjliga just
aktningsvärda personer. Man tänke på
Aristofanes’ komedi »Molnen», där Sokrates’ person
och verksamhet på det löjligaste parodieras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
