Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sapfos kärleksdikter. Av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S ap f os kärleksdikter
klenande ryktet. Men att där intet för Lesbos’
folk anstötligt förekom, framgår ej blott av
skolans popularitet utan även därav att
lesbierna satte Sapfos bild på sina mynt och
att hennes landsman och samtida, skalden
Alkaios, i en bevarad versrad tilltalar henne
med orden: »mörklockiga, rena, ljuvt leende
Sapfo».
Tillvitelserna mot Sapfo ha också
övertygande vederlagts av en tysk forskare redan för
över hundra år sedan, men ännu långt fram
mot vår tid s}^nes den större allmänheten
icke ha lyckats frigöra sig från de gamla
inrotade fördomarna. Även för klassiska
vetenskapsmän har det ännu helt nyligen icke stått
klart, att Sapfos kärleksdikter blott avse
kvinnliga föremål. En modern svensk
filologisk tolkare av hennes kärleksdikter låter en
av dem, den fullständiga, vara riktad till en
man, en fullkomligt orimlig tanke under
förut här angivna förhållanden och i
översättningen möjlig endast genom antagande
av en gammal förvanskande konjektur. Då
dikten även genom den svenska
översättningen i övrigt fått en vedervärdig
anstrykning, torde det ej vara ur vägen att lämna i
allmänhetens händer en trogen tolkning av
dikten, vilken till formen är en bön till
Afrodite. Strofformen är den som efter Sapfo
kallas den sapfiska.
Höga, härligt tronande Afrodite,
listförfarna dotter av Zevs, jag ber dig,
ej med bittra sorger och kval mitt hjärta,
mäktiga, krossa,
utan kom, så visst som ock förr i fjärran
du min röst förnam och min klagan hörde
och då trädde ut ur din faders boning,
vagnen, den gyllne,
spände för och kom. Dina vackra sparvar
drogo dig med fart under täta vingslag
ovan dunkla jorden från höga himlen
hän genom luften.
Framme snabbt de voro, och du, o sälla,
med ett huldrikt leende på ditt väna
gudaanlet sporde, vad mig då felte,
varför jag ropat
ocli vad högst jag önskade i mitt sinnes
heta glöd att vinna: »Vem skall då Peitho 1
föra i din längtande famn? Vem är, som
kränker dig, Sapfo?
Om hon flyr dig, skall hon dig snart förfölja,
mottar hon ej skänker, skall snart hon bjuda,
om hon nu ej älskar, skall snart hon älska —
ja, mot sin vilja.»
1 Övertalningens gudinna, som tänktes uppträda
i Afrodites sällskap.
Kom ock nu till mig och från dessa tunga
tankar mig befria och låt fullbordas
vad min själ åstundar, och själv i striden
stå vid min sida!
Vad Sapfo enligt sista strofen »åstundar»,
är genkärlek av en ung flicka i hennes krets,
och den strid det är fråga om är striden om
dennas trotsiga hjärta, som ej låtit sig vinnas
— om man tänker, att de ord som läggas i
Afrodites mun vid ett tidigare fall, även här
gälla — genom tillgivenhetsyttringar eller
presenter.
Som den lesbiska lyriken var sångtext och
ingen skrivbords- eller bokpoesi — såsom
senare på romersk tid hos Horatius —,
måste man tänka sig, att dikten sjungits och
då i kretsen av hennes unga skara. Den
berömde filologen Wilamowitz-Mællendorff,
som just framhåller detta, begår en komisk
blunder då han säger, att Sapfos förtigande
av namnet efter Afrodites fråga i tredje
strofen från slutet naturligtvis beror på, att
föremålet just är närvarande. Han har då
förbisett, att det där är fråga om ett tidigare
tillfälle och att berättelsen härom naturligtvis
är en poetisk fiktion. För övrigt skulle det
överhuvud varit en otänkbar platthet att
här insätta ett namn. Men att skaldinnan med
dikten åsyftat att göra intryck på den älskade
flickan, är självklart.
Den andra sedan forntiden bevarade
dikten, som på romersk tid efterbildades av
Catullus ocli redan då var berömd genom
sin oförblommerade och patetiskt verkande
framställning av en våldsam kärlekskänslas
rent fysiologiska biverkningar, är riktad till
en ung flicka — genom en lycklig emendation
har hennes namn Agallis utvunnits ur ett
fördärvat ställe — , som nyss blivit förlovad
med en ung man, en man vars sinnesro dock
ej tyckes störd av att sitta tillsammans med
sin förtjusande fästmö. I ny ordtrogen
tolkning lyder dikten sålunda:
Gudars like tycks mig den mannen vara,
han som lugnt nu sitter där mitt emot dig
och så nära dig till din ljuva stämmas
välljud får lyssna
och ditt trånadsväckande skratt. Hos mig dock
skakar detta hjärtat i bröstet våldsamt.
Ty om blott jag blickar på dig, förlamad
blir då min tunga,
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
