Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om människans oavhängighet. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagar
Olsson
dessa mystiker det djupt förnedrande i en
sådan människas tillstånd:
Hela världsalltet tillhör dig och du sitter där kraftlös!
Har väl någon mer olycklig än du någonsin skådats?
Liksom fångar, fastkedjade i en fängelsehåla,
likaså sitter du fotfjättrad i följd av din egen slapphet.
(Mahmud Shebistari.)
I triumferande motsats till denna
maktlösa, av sitt begär berusade människa — »liten
som ett grässtrå, huvudet belamrat med ett
berg av inbilskhet» — framställes den
frigjorda människan såsom den i sanning
mäktige, den kraftutstrålande och i sig
själv oåtkomlige, som vilar trygg i alltets
centrum, i tillvarons andemening. Den
frigjorda människan har »sprängt begärets bur»
på samma sätt som den fångna papegojan:
hon har blivit stilla, låtit sin begärande
personlighet falla död till marken. Det var denna
personlighet som var hennes fängelse — när
den är död, är hon fri. Hon är fri från allt
som tyngt och bundit henne — från
verksamhetsbegäret, kunskapsbegäret, ja, själva
livsbegäret. Men verksamheten, kunskapen, livet
— allt detta som flyr den som begär dessa
ting — får hon till skänks av Allmakten,
liksom barnet i kraft av sin hängivenhet får
hela världen till skänks. Hon har nått det
högsta människan kan nå: »barnets» sorglösa
och djupt tillitsfulla tillstånd. Kring detti
tillstånd väva de mystiska poeterna sin
diktnings underbaraste skimmer:
Han såg några små barn som sutto ocli lekte,
befriade från ali oro, frigjorda från ali ängslan över de i
ena eller det andra,
obekymrade av både verkligheten och skenet,
fördjupade i glädjen och leken.
Frigjorda, obekymrade, fördjupade — se
där den hemliga ring som innesluter friden.
Hur djup denna frid är och hur fullständig
denna frigjordhet, det får man en
föreställning om då man läser berättelsen om persern
som anlände till ett härbärge, där några araber
voro glada tillsammans och resonerade om
ali världens ting. Persern förstod inte deras
språk, men han upprepade i sitt hjärtas
enfald allt vad de sade, ord för ord, i tro att det
var böner och Guds pris:
Han talade nonsens och trodde att det var böner,
han yttrade klander och trodde att det var pris.
Emedan han var uppriktig och hängiven
fick hans ord samma kraft som böner. Liksom
barnets joller, ehuru skenbart meningslöst,
äger en innerlig och hemlighetsfull makt, så är
också den frigjorda människans tal fullt
avsanning, hur okunnigt det än må vara. Ty
sanningen finns i andemeningen och endast
där.
Ingen kan neka till att den frigjorda
människan, sådan den persiska mystiken tecknar
henne — lätt, glad, höjd över ödets
växlingar och bepansrad mot lidandets pilar —
är just den idealbild av människan som i alla
tider och alla väderstreck har tecknats i
inspirerad poesi och som antagligen föresvävar
oss alla, om inte annars så i våra mörkaste
och mest plågade stunder: »Python tötend,
leicht, gross», för att tala med den unge
Goethe. Det är människan som lämnat det
sönderstyckades kval bakom sig och uppgått
i »det hela». När man fått syn på denna
mäktiga ljusvarelse, som höjer sin evigt oberörda
och strålande panna ur tillintetgörelsens aska,
förstår man hemligheten med den skönhet
och kraft som bor i den österländska
mystiken. Visserligen måla dessa mystiker
»människans maktlöshet och ringhet» med en lidelse
och glöd som mättar deras ord med
verklighet, men det är bara för att desto mera
triumferande kunna framhäva »människans höga
värdighet och härlighet». Visserligen flammar
i deras ord tillintetgörelsens bart huggande
svärd, men det är ett svärd som skall
avhugga den fångnes bojor och splittra slavens
ok. Denna tillintetgörelse har ingenting att
göra med förkrosselse, ruelse och ånger i
kristen bemärkelse. Den är inte till för att
förnedra människan och göra henne så liten
som möjligt i hennes egna ögon — den anvisar
henne tvärtom vägen till hennes sanna
upphöjelse, till det verkliga mänskliga adelskapet,
vars namn är och alltid har varit:
oavhängighet. I denna stolta och värdiga lara finns
inte rum för några sadistiska element, allra
minst för det grymmaste av dem alla:
begreppet »arvsynden». »Du äger genom ditt
ursprung en hög värdighet» — förkunnar den
persiske mystikern i tämligen nära anslutning
till den västerländske revolutionären Jean
Jacques Rousseau.
Bara slå upp en sida hos Shaikh Nizämi!
Bara läs någon av hans glödande och stolta
strofer, och du skall förnimma vilken kraft det
är som bor i hans ord! Det är samma tro på
människans storhet och makt som inspirerat
alla stolta hädare inom den västerländska
poesien:
5C2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
