Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om människans oavhängighet. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O m m ii n ni s k an s o a v h ii n c i F h e t
o o
Nej! An en gäng jag stämmer upp en rytmisk sång!
Jag låter tona nya melodier!
Jag sänder hälsningar åt hädangångna andar!
Jag bringar fram en lampa ur en gnista!
Jag alstrar fram ett träd ur dadelns sten!
Så sjunger den som känner sin mänsklighets
värde och härlighet. Det behövs ett helt
universum i mäktig aktivitet för att skänka detta
storhetshungriga hjärta utlopp för
övermåttet av dess kraft:
Låt fladdra baneret, du höga sol!
Du svarta moln, sväva fram majestätiskt!
Du tordönets hjärta, klaga dovt som kungapukan!
Du blixtens läpp, likt arla morgon skratta!
Sannerligen om man har någon förnimmelse
av tusenårigt damm över dessa rader! Snarare
skulle man tro sig läsa någon av de yttersta
dagarnas modernister.
Samma oåtkomliga och diamantklara
stolthet finner man på djupet av den
världsfrån-vändhet som kännetecknar mystiken i dess
sociala aspekt. Det är även här
oavhängigheten, den personliga frigjordheten, som fäller
utslaget och ingalunda den ödmjukhet som
är ett uttryck för svaghet. I den lilla samlingen
Sagor ur Anwär-I-Suliaili ingår en
utredning av detta spörsmål som man har allt skäl
att noga begrunda, om man vill förstå den
orientaliska mystikens lära om
världsöver-vinnelsen. »Ack, ack! Vad har den
fattigdom som profeterna gilla och fäderna prisa
för samband med ditt armod och din
torftighet? Den förra slags fattigdomen är
sinnebild för att vandringsmannen på
Sanningens och Verklighetens väg ej mottager
någonting, vare sig av det i denna världen
gångbara myntet eller av den översinnliga
världens tillgångar och rikedomar, såsom
sitt eget: detta vill säga, han övergiver tanken
på och åtrån efter allt på det att han må
vinna allt. ’Ingen vinner allt utom den som
avskurit sig från allt.’ Den som röjer en
sådan fattigdom, han är en dervisch, men den
andra fattigdomens innehavare är en tiggare.
Tiggeri är en sak och sann fattigdom eller
sant dervischskap är en annan. Dervischen är
den väldige som rycker åt sig
världsövergivan-det och giver världen respass, tiggaren den som
fått avsked av världen och som världen givit
respass åt.»
Med beundransvärd intellektuell klarhet har
här den grundläggande skillnaden mellan
aktiv och passiv fattigdom klarlagts. För
dessa stolta andar äga ödmjukhet och
fattigdom ett värde endast som det personliga obe-
roendets sköldar. En fattigdom som man
råkar i är förnedrande och för den skull föraktad
av mystikern. Men en fattigdom som man
»rycker åt sig» är det yttre tecknet på den
frigjorda människans fullständiga och
suveräna oberoende.
Det är detta oberoende som är klenoden i
mystikernas skattkammare, den »rena pärlan»
som skimrar på djupet av deras poesi och
skänker deras obarmhärtiga analys ett oanat och
betagande ljus. Och man kan inte neka till
att icke denna klenod skulle utöva en stark
dragningskraft på alla sinnen som marteras
av livsmotsättningarnas spänning och
begärens kval. Det finns knappast någon modern
europeisk diktare av genialitet som inte i
sin personliga utveckling skulle ha nått fram
till eller åtminstone tangerat detta mystiska
evangelium. Inom svenska litteraturen ha vi
många vägvisare åt detta håll. Bland dem
skulle jag främst vilja hänvisa till Carl
Jonas Love Almqvist. Hans utläggning i
Svenska fattigdomens betydelse
överensstämmer så fullständigt med den ovan citerade
persiska sagans att man nästan skulle kunna
tro att det är en av de stora dervischerna som
reinkarnerat i den svenska diktarens hamn.
Almqvists bevisföring går ut på att
svenskens dyrbaraste tillgång är hans förmåga att
kunna vara fattig. Han inskärper lidelsefullt,
ehuru inte alltid med samma analytiska
klarhet som perserna, att det inte är fattigdomen
som sådan han prisar, utan endast detta att
kunna vara fattig — att vara oberoende av
de yttre tingen, obunden, fri. Så uppfattad
»betyder fattigdom egentligen koncentration:
kraftens sättande på ett kort, personligheten:
öppnandet av en inre individuell källa med
outtömlig åder». Han erkänner fullt ut det
berättigade i att människan kämpar för
materiellt välstånd och makt över tingen — och
avböjer sålunda liksom mystikerna tiggarens
passiva fattigdom — men det viktigaste av allt
är att hon därvid bibehåller sitt inre
oberoende och inte låter världen smida bojor kring
hennes frihet. Endast genom att övervinna
världen i sitt inre — »alltid kunna vara fattig»
— blir människan verkligen fri. Detta
förundransvärda tillstånd av frigjordhet skildrar
han på följande sätt: »Han har då makt att
när som helst resa sig upp, lös ifrån allt,
stående blott och bart på sin person, och på intet
annat i världen. I sådana ögonblick känner
han Gud inom sig och hela jorden inunder
sig.»
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
