Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om människans oavhängighet. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagar Olsson
Detta är det mystiska oberoendet och
ingenting annat. Frigjord från världen och sitt
eget begär uppgår människan i Allmakten,
liksom droppen, när den upplöser sig, ingår i
oceanen. Denna erfarenhet ha de gamla
perserna skildrat med ett raffinemang, en
skiftningsrikedom och en finhet i detaljen
som övergår det mesta av vad en
västerländsk hjärna kan prestera. I många stycken,
inte minst i fråga om raffinemang, framstår
vår broder Carl Jonas Love som en värdig
efterträdare till den iranska mystikens
klassiker.
Se bara på »lille Senäi», den forne
hovskalden, där han vandrar så bekymmerslös, fattig
och barfota på de trängseifyllda gatorna i
Ghäsni! Allt vad han skrivit i sitt odödliga
verk Hadlqat, i sina mesnavijät och sina
trettiotusen disticha kan återföras till samma
grundläggande upplevelse som den
förargelseväckande svenske diktaren i modern
tid återgivit i de citerade orden. Betrakta
den beskäftige droghandlaren ’Attär som står
och betjänar sina kunder och känner de sjuka
på pulsen, medan hans tankar kärleksfullt
söka sig till ali hälsas hälsa, frigjordheten,
som kan vinnas om man följer de enkla och
värdiga råd han sammanställt i Rådsboken,
Pand-Nämah! Eller lyssna till den
hjärte-tjusande Djalälu’d-dm Rümi! Vad är det
han innerst sjunger om i detta verk Mesnavl,
som älskas så högt var helst det persiska
tungomålet talas, »från Ganges till Bosporens
stränder»? Han sjunger inte om annat än just
om det som varje rad i Svenska fattigdomens
betydelse syftar till: om konsten att bli »fri
på ett förundransvärt sätt».
Det finns diktare från olika tidevarv och
olika kulturkretsar som man osvikligt för-
nimmer såsom tillhörande samma invigda
brödraskap. De bära alla på något
outgrundligt och oåtkomligt i sitt väsen, något som
förskräcker och tjusar på samma gång. Var
helst man träffar på dem kan man vara
förvissad om att de tillhöra dervischernas ätt
och äro invigda i den förundransvärda
frihetens konst. Bortom sig själva och bortom
världen förfoga dessa andar över en avskild
plats, dit intet lidande når, och ingen färg,
och ingen lukt: Mystikens Rosengård:
Oavhängighetens borg: Oåtkomlighetens
örnnäste.
De fascinera oss och blända oss, dessa
fria andar. De ingjuta en sällsam stolthet i
vårt bröst, en högfärd som gränsar till
avguderi. En röst inom oss talar med mystikerns
ord: »Människan är den ädlaste av alla
skapelser ; hennes Äras värdighetstecken äro
de två världarna.» Men varför blir luften
så underligt tunn i närheten av dessa
andar? Varför rygga vi ibland tillbaka med
en rysning, som inför en pust ur tomhetens
gap? Varför kan inte heller den persiska
mystiken, hur oändligt förfinad den än är, djup,
hemlighetsfull och i många avseenden
förlösande, skänka oss den tillfredsställelse och
fyllnad som vårt oroliga hjärta längtar efter?
Kanske finns det intet annat svar än det
som kan utläsas ur ett ord av Shaikh
’Attär: »Ah! En underbar saga, sagan om
hjärtat!» Hjärtat söker frihet, oberoende,
oavhängighet. Och hjärtat söker motsatsen
av allt detta: ofrihet, fångenskap, lidande.
Hjärtat söker hängivenhet.
Den frigjorda människan, vis och seende,
krönt med oavhängighetens krona, är som
sådan en stolt och skön företeelse. Men ställ
den blinda hängivenheten vid hennes sida,
och hon skall tyckas ful — som ett förstulet
skratt.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
