Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Stefan George. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stefan George
skulptural höghet. Tvärtom står det fast, att
han betraktade sin personlighet, sin dikt och
sitt liv, icke som självändamål, utan som
verktyg och redskap; det esoterisk-exklusiva
hos George hade föga att skaffa med
egocentrisk självhärlighet, människoförakt, asocial
jagiskhet. Vad han åstundade, det var att
påverka tiden, människorna, livet, men icke
genom övertalning och propaganda utan på
lönnliga vägar. Hans tillbakadragenhet, det
hemlighetsfulla i hans mänskliga attityd, den
skenbara kylan i hans livs- och bildvärld
måste fattas som uttryck för en metod, full
av visdom och försåt. För honom gällde det
att verka ur dunklet, ömsom locka och stöta
bort med sina kravs stränghet, den befallande
klangen av sin röst och en estetisk-moralisk
ritual, som var på en gång väsen och
symbol. Hur han betraktade sin mission skola vi
strax erfara; men redan här kan det sägas,
att hans yttersta föremål var verkligheten
och hans elfenbenstorn en central för
hemlighetsfulla konspirationer.
George har i Sverige säkerligen haft
endast få läsare, och om man undantar Vilhelm
Ekelunds och Anders Österlings
ungdomslyrik har han knappast avsatt några spår i
svensk diktning. Nya generationer ha tågat
upp utan att med ali sin mottaglighet för
väderstreckens skilda frälsningsläror träda i
något förhållande till Georges revolutionära
patos. Hos oss har han gärna avfärdats som
esteticist, och mig veterligt har det aldrig
blivit föremål för efterprövning, huruvida
ett dylikt omdöme är berättigat eller ens
rimligt. Att det i viss mån är förklarligt
skall ingalunda döljas. Det präglades på ett
tidigt stadium av Georges bana, då vidden
och djupet av hans avsikter ännu icke voro
uppenbara och det ännu såg ut, som vore den
revolution han förberedde en alltigenom
litterär angelägenhet. Därtill kommer, att den
rörelse inom europeisk poesi som på George
utövade ett långtifrån ensidigt men dock
bestämmande inflytande och som kan
omskrivas med namnen Baudelaire, Mallarmé,
Wilde och dAnnunzio onekligen företrädde
en paradoxal esteticism. Att han här endast
upptog vad som passade honom och att hans
egen strävan växte vida utöver det
latinskkeltiska artisteriets syftemål och gränser
har hos oss näppeligen uppmärksammats.
Annorlunda har det varit i hans eget land.
Georges betydelse inom ett »hemligt
Tyskland» (för att använda ett uttryck av Norbert
von Hellingrath) kan endast jämföras med
Hölderlins. Hur i detta ögonblick hans
stjärna står är mig obekant; i varje fall är
det av ödesmättad vikt för det tyska folket,
att dess elit icke upphör att offra till Stefan
Georges skugga.
När George framträdde som diktare,
befann sig redan den europeiska
mänskligheten mitt uppe i den epok av skenkultur,
mekanisering och rationalism vars närhet till
kaos och undergången förnams av ytterst få,
medan ett överväldigande flertal jublade över
människans triumfer och hennes synbarligen
ödesbestämda väg hän mot ett harmoniserat
livs sköna ordning. Här vill jag icke
vedervåga ett porträtt av detta stil- och formlösa,
kvantitetsdyrkande, tomt »vetenskapliga»
skede utan myt och ande; dess atmosfär är
alltjämt omkring oss, om än optimismen
förflyktigat och ingenting annat återstår av det
dumma ruset än motbjudande
abstinensfenomen. Det var en tid av enastående
prestationer, men den var profan och rotlös och med
alla sina humana (eller humanitära)
strävanden en omänsklig era.
För George tog sig denna epok ett
närliggande uttryck i det tyska rikets glänsande
men av ingen levande tro, ingen inre helig
övertygelse burna och därför egendomligt
ödsliga materiella expansion. Redan tidigt
upplevde han det falska, ofolkliga och
irreli-giösa i den självgoda civilisationens
talmi-prakt men också dess dolda faror och det
mörka hotet bakom den mekaniska idyllens
förträfflighet. Med full rätt kunde han, när
»världsaftonen» redan brutit in, prägla i
koppar dessa tunga ord, som i sin tragiska
storhet minna om någon körsång ur Aiskylos’
Perserna:
Was euch erschüttert ist mir lang vertraut
Lang hab icb roten schweiss der ångst geschwizt
Als man mit feuer spielte . . . meine tränen
Vorweg geweint . . . heut find ich keine mehr.
Das meiste war geschehn und keiner sah . . .
Das trübste wird erst sein und keiner sieht.
Ein volk ist tot wenn seine gotter tot sind.
Den sjukdom till döds varav den moderna
kulturen lider sammanfaller med dess
ohelighet och yttrar sig i folkens och individens liv
som ett bortvissnande av vördnadssinnet, i
vetenskapen som fantasilös specialisering, i
religionen som ett undanskjutande av det
sakramentala elementet och i dikten som dött
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
