Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Stefan George. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
epigoneri eller som brokighet och stillöshet,
förakt för det kostbara och sällsamma och
profanation av språket. George, vilken tidigt
identifierade sin egen bestämmelse med
omstörtarens, insåg, att för att nedslå ali denna
förpestande död (eller detta förfalskade och
perverterade liv) fanns det bara en väg: att
i tidens och nationens mitt skapa ett magiskt
centrum, ett sanktuarium för andakt och
skönhet, stil, värdighet och behag, en
levande cell till förnyelse av det döda eller
döende. Det är ur denna synpunkt man har att
förstå uppkomsten av den georgeska kretsen
eller rättare: de georgeska kretsarna. Ty
man kan tala om två dylika: den vidare,
vilken utgöres av medarbetarna i skriftserien
Blätter für die Kunst, och den trängre, som
omfattar Georges intima vänner, hans
lärjungar och förtrogna. Från dessa två
kretsar, av vilka den senare kan betraktas som
den förras kärna och fokus, skulle det
förnyelsens liv utgå, varom vi redan ordat. Man
har påtalat, att det i Georges omgivning icke
fanns en enda verkligt nyskapande genius, en
enda sannskyldig diktare med undantag av
Hugo von Hofmannsthal; och denne
avlägsnade sig snart nog från Georges maktområde
och revolterade tidigt mot sin mästares
tyranni. Detta förhållande har brukats för att
bevisa det ofruktbara i Georges verkan och
inflytande, men med orätt. Ty George
åsyftade ingalunda att utbilda nya poeter, och
hans adepter hade en helt annan litterär
ambition än originaldiktarens: de ville bli
uttolkare av det livsideal som förkroppsligats i
Georges högsinta mänsklighet. Som
interpreter ha de åstadkommit väsentliga och
förblivande ting, som förmedlare av Georges
budskap till tysk ungdom ha de utfört en
oförglömlig gärning. Och likväl var deras
egentliga uppgift något på en gång större, mer
krävande och vida ödmjukare: att bilda en
lyssnande menighet, ägnad att understödja
Georges förkunnelse, som väl hörde hemma
i en trollbunden avskildhet men därför icke
kunde undvara levande resonans och
mänsklig polaritet.
Ty George vände sig från början icke till
den stora allmänheten. Hans verk utkommo i
ett begränsat antal exemplar, avsedda för en
exklusiv läsekrets, de vädjade till ingen enda
av de populära poetiska instinkterna och voro
svårtillgängliga redan genom vissa
typografiska egenheter. Ingen diktare har någonsin
visat större likgiltighet för berömmelsens
sötma. George motarbetade målmedvetet sitt
eget rykte, vägrade sin medverkan i
antologier och förhöll sig iskallt avvisande mot
pressens tveksamma närmanden. Det var i
full överensstämmelse med en genomtänkt
angreppsplan som han företog denna
strategiska koncentration. Den oheliga tidens
signum är publiciteten, konkurrensen om
offentlighetens fala lagrar, massornas gunst,
reklamens omogna frukter. Vill man med
någon myndighet bestraffa tidens lyten, får
man icke utsätta sig för misstanken att dela
dem, att eftersträva hopens bifall och vara
en av utroparna på torget. Det var först när
det icke fanns någon möjlighet till
förväxling, när för alla tider en nimbus av
hemlighet omgav Georges verk och skepnad och
han dessutom visste med sig, att han var
immun mot ryktbarhetens förförelser som
han överskred de invigdas tröskel och trädde
ut i det öppna livet.
Georges strävan förblir oförklarlig, om
man icke är medveten om den rang och
betydelse som han tillmäter språket. Detta är
för honom icke endast ett redskap för
meddelelse, ett instrument, som kan behandlas
med större eller mindre elegans men
knappast har någon uppgift utöver sin rationellt
sakliga, rent intellektuella funktion. För
honom är ordet (nämligen det konstnärliga)
icke ord allenast utan även lösenord, icke
endast en klädedräkt för begreppet, en
beteckning för ting och förhållanden, utan
dessutom en med kosmiska krafter laddad
besvärjelseformel. Det är givet, att för varje
verklig diktare sanningen av en dylik lära
är uppenbar eller åtminstone dunkelt
medveten, och att han i varje fall handlar därefter.
Men fattad i hela sitt djup, sina förgreningar
och sin mystiska giltighet möter den oss först
hos Stefan George. Det är ingenting
ovanligt att tala om språkkonstens magi, men de
flesta avse därmed något ungefärligt och
bildligt. För George var den en realitet i
bokstavlig mening. Och han förstod, att den
som ville inifrån förvandla tiden icke hade
någon angelägnare omsorg än att sätta sig i
besittning av språkets fördolda krafter. Så
blir kampen om språket, viljan att tvinga till
underkastelse detta orgelverk av gudomliga
och demoniska och samtidigt djupt
mänskliga klanger den brinnande lidelse vilken
fyller Georges hela tidiga diktarskap. Vad det
kommer an på är att »giva nya namn åt
tingen» ; ty att giva tingen nya namn, det är att
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
