Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Stefan George. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stefan Geo r ge
betrakta dem ur nya aspekter, att belysa dem
med ett nytt ljus, rädda dem ur
vardaglighetens död, föryngra dem, skänka dem ett nytt
liv, en ny själ. Adertonhundratalets
huvudsakliga strävan på det språkliga området
(bortsett från enstaka revolter, exempelvis
symbolismens) styrde hän mot demokratisk
nivellering, fattigdom, dammig socken. Det
var mot denna tendens George vände sina
vapen i den förvissningen, att han därmed
riktade sig mot det uronda i tidens väsen,
och att ett nytt konstspråk var den första
betingelsen för uppkomsten av en ny mytologi.
Vad George ytterst åsyftade, vad han
betraktade som högsta värde, som den mänskliga
tillvarons kvintessens, därom kan ett studium
av hans lyriska stil redan under dess första
period lämna oss ledning. Den har uttryck
både för höjdernas och avgrundens mystik,
för livets hela sällsamma register; men den
är på varje punkt fast, kysk, samlad: själva
orgien är sakral och länkas med hårda
tyglar. Denna stil har lika litet att skaffa med
lättfången romantik, med det fagra och
falska, som med den ortodoxa naturalismens
vulgaritet. Det är en stil som erinrar om det
katolska mässoffret: den är
genomreflekte-rad och ändå hemlighetsfull. Dess hållning
är stränghet, högtidlighet, ett nästan hotfullt
allvar; också under de yppigast prunkande
orden hör man ett fjärran dån som av en
underjordisk åska. Den är full av klarhet och
mörker, medvetenhet och mysterium och kan
näppeligen kännetecknas bättre än med den
hölderlinska formeln: heilige Nüchternheit.
Stefan Georges produktion från 1890 till
1895 är förvisso stor dikt men har så till
vida karaktären av förberedelse som
brottningen med språket, form- och stilviljans
fanatism, ännu dominerar över
personlighetens sakliga uttrycksbehov, fjärmare
syftemål och allmännare bemödanden. Detta skede
omfattar följande samlingar: Hymnen,
Pil-gerfahrten, Algabal, Die Bucher der
Hirten-und Preisgedichte, der Sagen und Sänge
und der hängenden Gärten. Med Das Jahr
der Seele (1897) är den språkliga och
formella kampen ändad, instrumentets motstånd
övervunnet, av en tuktad slavinna har blivit
ett hängivet och älskande väsen, och nu
glider med ett löstare flöde i breda, ädelt
jämna fåror den poetiska ingivelsen. Das Jahr
der Seele är den första av Georges stora
segrar; men den betecknar också en livspaus
och ett viloläge. Genom en rymd av vindlös
melankoli sväva årstidernas skuggor, ödets
allsmäktighet speglar sig i naturens
växlande faser, och den evigt rinnande, obeständiga
tidens vemod fyller till brädden de ädelt
buktade stroferna. Georges nästa arbete, Der
Teppich des Lebens und die Lieder von
Traum und Tod mit einem Vorspiel (1899)
liksom det därefter följande Der siebente
Ring (1907) är alltigenom aktivitet och
vi-sar oss i ett djupnande perspektiv denne
diktares yttersta mål. Här är det icke
vapensmeden som till högsta fulländning hamrar
och slipar den oförvägna klingan utan
kämpen som, rustad och väl förberedd, begynner
och fortsätter sitt heroiska envig med tiden.
Här framträder också i full klarhet och
formas till bilder av ojämförlig intensitet
Georges tro på en ny, helgad ungdom som
bärare av en ny tid. Vad ungdomen borde
och vad den kan vara, det hade alltid som en
vision föresvävat George; men till full och
livsmättad verklighet blev denna okroppsliga
aning först genom upplevelsen av den tidigt
bortryckte ynglingen Maximin. Georges
värld, dittills befolkad av sorgset sköna eller
heroiskt stränga skuggor och drömmar, fick
genom denne sällsynte gosses väsen
verklighetens bekräftelse, en ny dimension, livets
pulsslag och gestalt.
Georges tro på det vårligt mänskliga (som
icke saknade vissa beröringspunkter med
Viktor Rydbergs) var den nyckel som gav
honom tillträde till den bästa, av en
allvarlig förpliktelse eldade tyska ungdomens
hjärtan. Därmed hade han kommit i omedelbar
förbindelse med sitt folk och blivit en
ödesfaktor i dess liv. Sitt tal till den tyska
nationen fortsätter han under tätnande och till
sist blodiga skyar i Der Stern des Bundes
(1914) och Der Krieg (1917). Ha någonsin
av en diktare seklets problem blivit ställda
med hotfullare enträgenhet? Der Stern des
Bundes är den stora, skoningslösa
vidräkningen med förkrigstidens materialism,
myt-och själlöshet, tomhet och hybris.
Anklagelser, fyllda av profetisk smärta och vrede,
ristas på tavlor av oförgänglig metall och
hängas över tidens portar. Och med ord,
dystert skimrande som fackelrader, tecknas och
förutsäges den oundvikliga katastrofen,
världsbranden, den ofromma civilisationens
resultat och yttersta konsekvens. I Der Krieg
har det visionärt skådade redan
förverkligats. George hör icke till de många som det
väldiga skeendet finner överraskade och
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
