Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den islamiska konstens väsen. Av Carl Johan Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Johan Lamm
mansättning av olika djurkroppar, vilka
synas utgå ur varandra, ett
framställningssätt, som endast undantagsvis möter oss
inom islamisk konst.
På vissa fornegyptiska fajansfiguriner
föreställande en flodhäst ha lotusblommor
och papyrusplantor målats i svart färg på
djurets i turkosblått glaserade kropp.
Konstnären har tydligen härmed velat
karakterisera den miljö, i vilken de avbildade
djuren leva. Hos motsvarande islamiska
djurframställningar existerar ingen sådan
logisk relation mellan djur- och växtmotiv.
De relationer, som här förefinnas, äro
uteslutande av formalestetisk art. En palmett
eller en arabeskranka är ofta inskriven i de
päronformiga ytor. vilka — liksom så ofta
å den forna Orientens djurframställningar
-—• markera djurens höft- och skulderparti,
men i många fall ha växtornamenten fritt
fått utbreda sig över bålen, och stundom
finna vi en kombination av båda dessa
dekorationsprinciper eller se, hur en svans
eller ett vingpar avslutas med ett stiliserat
växtmotiv. Genom dylika kombinationer
kan ett djur, utan att förlora sin karaktär av
sådant, övergå i en växtform, vilken
kanske i sin tur löper ut i ett band eller ett
geometriskt ornament av annat slag, dock
utan att helt förlora sin egenart. Endast
när utförandet av ett dylik motiv
upprepats inte en, men tusen gånger, har dess
innebörd genom degeneration gått förlorad
och växtmotivet övergått till att bli en del
av ett geometriskt ornament.
Över huvud taget visa inom den
islamiska konsten de motiv, som lånats från
naturen, en tydlig tendens till
geometrise-ring. Om man bortser från vissa
standardformer, som, sedan de väl en gång skapats,
fortlevt mer eller mindre oförändrade
genom århundraden, finner man, att den
islamiska konsten ingalunda är så
oföränderlig, som man ansåg på en tid, då man
i Europa kände till den så gott som endast
genom persiska och anatoliska mattor, mo-
derna basarprodukter, morisk lysterfajans
och ett fåtal byggnader, i främsta rummet
Alhambra. De textila konsterna lia ju i
allmänhet visat en tydlig tendens till
konservatism, främst på grund av det starka
inflytande, som tekniken här utövat på
produkternas konstnärliga gestaltning. Inom
de grupper av orientaliska mattor, som
kunna betecknas som verklig »folkkonst»,
är denna konservativa anda naturligtvis
särskilt framträdande, vilket inte minst
faller i ögonen, när man i våra museer ser
sådana mattor utställda tillsammans med
islamiska konstföremål av annan art, vilka
så gott som samtliga skapats i en miljö,
där fursten och hans närmaste män
inverkat bestämmande på konstens utveckling.
Vad den mohammedanska Orientens
basarprodukter beträffar, så ha de under det
senaste århundradet i allmänhet ådagalagt
en sorglig brist på konstnärlig skaparkraft,
och något av samma sterilitet
kännetecknar den på sitt sätt fulländade sena moriska
konst, till vilken Alhambra och
Valenciafajanserna höra.
Vår allmänna slutsats måste bli, att den
islamiska konsten använder sig av
sche-mata, vilka under tidernas lopp undergå
förändringar; dessa kunna ha karaktären
av utveckling — alltså evolution — e’.ler
degeneration, termer som, när de användas
i konsthistorien, ingalunda alltid behöva
innebära ett estetiskt värdeomdöme.
Innebär då inte den sats, som här
formulerats, en självmotsägelse? Kan en
konst, som arbetar med schemata, över
huvud taget undergå förändringar på annat
sätt än genom skapandet av nya sådana?
Om ordens betydelse pressas till det
yttersta, fordrar logikens krav, att svaret till
denna fråga blir nekande. Men
paleontologien ger oss en lösning. Den visar, hur vid
ett givet tillfälle alla levande varelser —
det må vara människor, djur eller växter
—• synas tillhöra konstanta arter eller
raser, men att under tidernas lopp föränd-
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
