Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sanning och fantasi i historien. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning och fantasi i historien
började han skänka tilltro till den spådom,
som rörde hans egen person.»
Men om något med full tydlighet
framgår av Josefus’ egen skildring av belägringen
och av det hjältemodiga försvaret, ej minst
av hans eget ledarskap, är det att en sådan
resignation låg försvararna fjärran. Ingen
befälhavare uppmuntrar väl sina trupper
till fortsatt försvar med den spådomen,
att om några dagar komma alla, som ej
flytt eller givit sig frivilligt, att nedgöras
till sista man, utom han själv.
Vad som bestämde Vespasianus, förblir
en hemlighet. Möjligen hade Josefus goda
skäl att vara förtegen härom. Om andra
berättar han, att de räddat sitt liv genom
att uppdaga, var hemliga skatter funnes
gömda. Vespasianus var ju känd för sin
snålhet. Man kan gissa ungefär vad som
helst av mer eller mindre ärofulla utvägar.
Hans sista biograf •— ty så kan
Feuchtwanger med fog kallas, ehuru hans arbete
har formen av en historisk roman — har
för sin version noga tillvaratagit källornas
möjligheter.
Det finns ett klassiskt uttryck för en
person, som aldrig blir svarslös: han vet vad
Zeus viskade i Heras öra. Romanförfattaren
har framför historikern just detta
privilegium. Feuchtwanger omgestaltar dramats
peripeti och låter den erfarne och sluge
Vespasianus ej så lätt bliva övertygad av
profetlaterna. Han skildrar utförligt, huru
omgivningens stämning förskjuter sig och
fångens djärva spel i förening med andra
omständigheter bestämmer Vespasianus att
vänta och se.
Romanförfattaren finner det tydligen
hopplöst att hos Josefus förutsätta någon
sådan profetisk inspiration, som denne
tilldelar sig själv. För läsarens ögon får
den uthungrade och utmattade, skränande
fångens fräckhet och förslagenhet växa
fram utan att man mister sympatin för
hans okuvliga sinnesstyrka och ärelystnad.
Hans hjärna, förtorkad och feberhet, arbe-
tar under högtryck för att improvisera
repliker med den rätta profetklangen.
Vill man rekonstruera en händelse som
den nu skildrade, måste man ha blick för
den organiska samhörigheten av de fakta,
som tillsammans utgöra denna högst
säregna episod. Inför det individuella lämnas
man i sticket av lagarna. Ju strängare man
är bunden av källorna, dess mindre begriper
man av det mänskliga handlande, som är
idiografiskt. Källforskarens referat kan här
underkännas av ungefär samma grunder,
som när biologen bestrider, att skelettdelar
av olika djur höra ihop, trots att
upphitta-ren och andra ögonvittnen intyga detta.
Historien om den fångne anförarens
profetia rörande omöjligheten av ett försvar
har därför Feuchtwanger ej oförändrad
kunnat använda i en roman som gör
anspråk på psykologisk sannolikhet. I
vetenskapliga verk och handböcker däremot går
Josefus’ egen berättelse igen från den ena
till den andra. Den siste, lärde och mot
Josefus mycket omilde källgranskaren,
Wilhelm Weber, har samlat allt vad man
vet om tidens messianska tankar för att
belysa, huru Vespasianus måste ha fattat
profetian. Ett försök alltså till »nomotetisk»
historia. Han anser förutsägelserna, att
världens (d. v. s. rikets) frälsare skulle
komma från Juda, hava varit välbekanta
för Vespasianus (stödet härför är: dessa
hava varit kända för senare romerska
skriftställare!), och enligt Weber var marken
beredd för tilltro till Josefus’ improviserade
profetuppträdande. Den viktigaste faktorn,
Vespasianus’ personliga tro och
religionsuppfattning, vet man dock absolut intet
om. Från sin förutsättning och med sin
strängt källkritiska metod kan Weber ej
betvivla, att händelseförloppet varit det
av Josefus skildrade, som romanförfattaren
fullständigt ratar. Denne, som förstår, att
Vespasianus ej får framställas såsom alltför
lättrogen, låter ett brev, avsänt till rådet
i Jerusalem och innehållande en bön om
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
