Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sanning och fantasi i historien. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning och fantasi i historien
framhållit det tragiska i källkritikens
nedbrytande verkan på den folkliga idealbilden
av historiens stora händelser och personer.
Därom är här för ögonblicket ej fråga,
utan blott om den källkritiska metodens
medfödda oförmåga att skänka sanning, då
källorna själva ej innehålla sådan. Ex
nihilo nihil gäller även här. D. v. s. med
vetenskapliga metoder kan det bli ett s. k.
resultat även av de knappaste källfragment,
men detta godtages blott därför att man
ingenting annat vet. Man får en addition
av en sifferserie, däri flertalet siffror gått
spårlöst förlorade, men förtröstar på
räkne-mästarens konst.
Till och med den store judiske
hävdatecknarens bittraste kritiker (Richard
La-queur), som smular sönder dennes skryt
och obarmhärtigast blottar hans dubbelhet,
lämnar dock både hans märkvärdiga
räddning och mycket annat obetvivlat. Och ur
källkritisk synpunkt är kanske annat ej att
göra. Men vittnespsykologen måste givetvis
vara strängare. Skall man vara konsekvent
vid utrensning av det obevisade, blir det
här — som ofta annars •—• ej mycket kvar,
av den äldre historien åtminstone. Kosten
blir för mager för den naturliga aptiten.
Vad som sålunda går förlorat får därför
antingen notoriskt otillförlitliga källor eller
fantasin ersätta. Fantasin förbjuder man
fåfängt. Den återkommer i växlande
förklädnad. Vetenskaplig apparat och
terminologi är ingen borgen. Besegrad, blir
fantasin herre så fort historien vill vara mer
än vetande, vill vara liv. Så har förut skett,
och med fördel, kanske ej alltid för den rena
sanningen, men för det folkliga behovet
av liv och innehåll i historien.
Historici äro lyckligtvis aldrig riktigt
konsekventa i sina stränga fordringar.
Viktiga stycken av Europas äldre
medeltidshistoria grundas på uppgifter blott från en
eller annan krönika, brev eller annan
urkund, och detta trots att denna kan
innehålla de orimligaste underverk och djävuls-
berättelser. Dessa utelämnas, och det som
låter litet mera troligt serveras. Sådant
kallas sovring och tjänar att mätta det för
övrigt mycket legitima behovet att veta
något om huru vi kommit dit, där vi äro.
Ett vittne, som inför rätta beslås med
påtagliga orimligheter, äger intet vitsord i
saken. Mot de historiska källor, som vi anse
oss behöva för att utfylla luckorna i vårt
vetande, är man, som sagt, ofantligt
mycket mildare. Ur skilda tider och länder
kunna exempel hämtas så många man vill
på huru ivrigt historien plockar upp de
smulor som återstå, sedan alltför påtagliga
orimligheter kasserats. Hopfogade kunna
de bilda en konstruktion, som gör oss
rikare både till tanke och känsla. Varje
läsare av Ernst Kantorovicz’ mästerliga
arbete om kejsar Fredrik II har säkerligen
frapperats av huru väl skildringen av
kejsarens dramatiska intåg i Jerusalem och
kejsarkröning där bekräftar författarens
analys av kejsarens person. Kejsarmaktens
apoteos vid den korsfästes grav är ju för
samtid och eftervärld ett enastående
skådespel och förkroppsligar brännpunkten av
ett helt tidevarvs strävanden. Flera
smådrag, som berättas om hans vänskap med
den islamitiska odlingens främste och den
underbara makten av hans person ge
liksom nyckeln till förståelse såväl av
kejsarens psyke som tidevarvets centrala
problem, spänningen mellan ståt och kyrka;
n. b. så som Kantorovicz fattar dessa frågor.
Här ha vi just ett ypperligt exempel på
»metoden». I viktiga delar grundas
nämligen berättelsen blott på ett enda aktstycke,
det långt senare tillkomna och uppenbart
tendentiösa bannlysningsbeslutet. Dettas
relation av »kättarkej sårens» uppträdande
förefaller ur många synpunkter osannolik
och konstruerad. Men uppger man tilltron
härtill förlorar man kunskapen om själva
peripetin i tidens drama. Alltså får man
acceptera; men ett enda nytt arkivfynd
kan synbarligen kasta över ända hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
