Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
mannen, barnen och allt som hänger
samman med dem; dessa rader leva och andas
med resignationens tunga och djupa andetag:
Och bakom allt, eller i allt, låg hennes eget liv,
mödosamt och smärtsamt, litet löjligt, men också en
smula lyckligt, fullt av undergivenhet, men också
fullt av envis, trotsig vilja, tungt av saknad, men
också buret av en okuvlig önskan att kunna gå
vidare mot en framtid, som icke var endast hennes
egen utan även Mikas och Ljudmilas och den lille
Pimjens och alla deras, som voro satta under hennes
vård. Det fanns ingenting utöver det, som hon såg
och hörde omkring sig; allt som var till för henne,
var där helt nära inpå henne, så att hon kunnat taga
och känna på det om hon velat.
De ryska emigranterna voro tidigare rätt
talrika i Finland, som dock i allmänhet
endast betecknade den första etappen på deras
irrande flykt mot kontinentens metropoler.
Redan för länge sedan skildrade Runar
Schildt i en novell »Zoja» ett emigrantöde i
den östnyländska småstad Lovisa, som var
ramen för hans diktvärld; hans förståelse
och hans medkänsla för dessa vinddrivna
existenser var så djup och levande därför att
han själv kände sig som en människa, som
inte bara hamnat i ett främmande land,
utan på »en feil Klode». Den unge författaren
Tito Colliander har också varit inne på detta
ämne, men först i pseudonymen Paul
Michael Ingels novellsamling Ryskt monument
har det blivit det huvudtema, kring vilket
hela skildringen spunnits.
De människor Paul Michael Ingel skildrar
ha mist allt som en människa kan mista; det
de fått i utbyte är glädjen över vardagsting
och vardagsstunder, som äro mättade med
livets och evighetens stora innehåll. De ha
vunnit det som Dostojevski sökte: det mystiska,
ödmjuka hjärtat, som väger och mäter med
andra mått än verklighetens och som följer
kristendomens kärlekslära. Deras känslor
gunga mellan sorg och glädje, deras nerver
skälva som fiolsträngar för aningen av
framtida lidanden och fröjder. De leva mera i
det förgångna än i nuets verklighet, som för
dem framstår som ett vilt, hungrigt vidunder,
de äro fatalister och melankoliker: varianter
av den ryske Hamlet, som så många av
Rysslands stora författare skildrat. Dessa
foster-landslösa emigranter äro i dubbel mening de
»överflödiga» — för att använda den
turgen-jevska term, som spelade en så stor roll i det
skandinaviska åttiotalet. De prata — som
en av dem säger — bort sina liv med att
finna skäl för en biologiskt och historiskt
betingad oansvarighet. Deras ansikten stå
belysta av en Ragnarökstämning, som
framkallats av den sociala katastrof de varit
med om; de ha därför ett alldeles särskilt
mottagligt sinne för den moderna filosofi, som i
den historiska utvecklingen i våra dagar ser
tecknen på att den västerländska kulturen
närmar sig sin undergång: en dylik tanke ger
ett världshistoriskt perspektiv åt deras eget
individuella öde.
Trots att den finlandssvenska litteraturen
endast är en småstat med tämligen snävt
tilldragna gränser har den nye författaren
lyckats bevara sin anonymitet. Kännare av
Ryssland och ryskt liv ha emellertid av
vissa misstag, som han gjort sig skyldig till
vid skildringen av ryska seder, dragit
slutsatsen, att han icke kan vara någon ryss, som
skriver på svenska, utan måste vara
finländare (kanske t. o. m. rikssvensk?).
Egendomligt nog företer hans stil rent slaviska drag:
den har den slaviska mjukheten och det
ryska sinnliga behaget; det tränger också
genom den en melodi av smäktande ryska
zigenarromanser: dess negativa sida är bristen
på energi och nerv, stilen slår stundom över
i tårdränkt sentimentalitet. Paul Michael
Ingel kommenderar icke fram strama led av
intellektuella resonemang, styrda av en
behärskande idé, han betjänar sig av
impressionismens lätta kavalleri, som störtar fram
där man minst väntar det och når sitt
resultat just genom det oväntade i angreppet.
Georg Kåhre har i sina tidigare
diktsamlingar, publicerade under pseudonymen
Stefan Sylvander, gett en frisk havslyrik
och en rad småstadsidyller. I sin nya
prisroman Strandhugg har han i sin åländska idyll,
som har ett tycke av Fridas och hennes
beundrares berömda »lilla Paris», infört en
främmande fågel, som är mera van att sväva
i spekulationernas luft än röra sig på
vardagens slätstrukna mark. Han skildrar i
»Strandhugg» tvenne besök, som f. d. finländska
revolutionären, numera ingenjören i
Rådsrysslands tjänst, Peter Androsoff gör i sin
gamla åländska hembygd. Han ger sålunda
en särskild aspekt av det finländsk-ryska
problemet, men lyckligtvis är denna
vrångbild av typen »vår landsman» tämligen unik.
Det uppstår ett livfullt skiftande spel
mellan det intellektuella och det omedelbara
hos denne lyriske ingenjör vid
konfrontationen mellan hans nya kommunistiska
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
