Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
som gjort sig skyldig till mord och nyss
frigivits ur tukthuset. Isia Vornanen känner
sig dragen till Borodulins hustru, som står
som en ljus uppenbarelse vid sidan av
mannen. En erotisk atmosfär sveper sig kring
Vornanen och Olga Borodulin, men
ögonblicket innan deras känslor tagit sig uttryck
i handling rycker sig Vornanen lös ur
förtrollningen och reser sin väg. Enckell
intresserar sig endast för innebörden i det som sker.
Han ger en analys av sensationer och känslor
och söker gripa det töckniga liv, som
utspelar sig bakom orden och gärningarna.
Hans enkla ryska bönder äro lika grubblande
och inåtvända som författarens alter ego i
»Ett klosteräventyr» och i »Halmstacken». De
äro stora virtuoser i att introspektivt fånga
den dunkla föreställningsströmmen, som
rinner genom deras primitiva själar. På nästan
varje sida möta vi uttryck som detta: . . . »hon
ansträngde sig att tänka klart och tydligt,
men hon förmådde icke fasthålla orden, som
mödosamt bildade sig någonstädes djupt
nere i ett avlägset halvdunkel för att då
och då glänsa till på medvetandets yta och
åter försvinna i det tomma och ogripbara.»
Människornas själstillstånd få icke sin färg
av medvetna föreställningar, utan av
obestämda lust- och olustkänslor: Enckells
psykologi är framförallt nervernas psykologi.
Isia Vornanen är lösryckt ur sitt tidigare
livssammanhang alldeles som Vilhelm i »Ett
klosteräventyr» och den anonyme vandraren i
»Halmstacken». Han älskar som de allt som
är lyriskt fint och flyktigt: fågelsången och
barnens lekar; han är lika oansvarig som de,
han har ingen hård manna vilja, han fångas
av varje flygande stämning. Det moraliska
problem, som sysselsatt författaren i de
tidigare böckerna, har i »Vårt hjärta» fått en
mera objektiv form, men är fortfarande
detsamma som förut: huru en människa skall
kunna växa ut till en personlighet och
behärska de drifter och stämningar, som driva
henne än hit än dit. Då Enckell skildrar hur
Isia Vornanen, som förövrigt är en alltför
skarpsinnig själsanalytiker för att vara född
till dräng på en bondgård i Kyyrölä, söker
skapa ordning och reda i sin tillvaro genom
en kylig kontroll över sitt föreställningsliv,
rör författaren vid livsnerven i sin diktning
— sådan den tills vidare utformat sig.
På ett utmärkt sätt har Enckell i »Vårt
hjärta» löst ett invecklat
kompositionsproblem, samarbetet mellan psykologen och den
Olof Enckell.
etnografiskt intresserade resenären avlöper
utan friktioner. Författaren öppnar och
avslutar det moraliska dramat med scener ur
folklivet, som bilda en rikt utsirad ram kring
Vornanens utveckling: Kyyrölä presenteras
för oss i början av boken i sina bondgranna
färger; mot denna fond ter sig den
psykologiska skildringen dubbelt effektfull, starkt
analytisk som den är. Berättelsen, som eljest
kunde stanna i självbespeglingens dödvatten,
får sprittande liv av miljöskildringen, som
strör sitt blommiga mönster över analysens
gråa ränning. Romanen avslutas åter av en
stämningsbild från Kyyrölä en solig
pingstdag, då brandkåren marscherar genom byn i
blänkande kaskar och grå uniformer med
smala röda bårder. Det är ett soligt capriccio,
som fångar hela den samtidigt hemvarma
och exotiska stämningen i detta
finländskryska Grönköping, genom vilket nyss
konflikternas hårda vindar blåst.
Stilistiskt har Enckell gett sin prosa en
andanterytm, som i och för sig griper
innebörden i det tungsinta, helt inre skeende
denna berättelse handlar om. Hur långt
Enckell nått in till stilkonstens innersta
hemlighet, som är själva livets egen rytm,
visar hans skildring av Olga Borodulins
känslor då hon vaknar till medvetande om att
hennes liv trots allt är bundet vid Ojånie,
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
