Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk s k ö n I i 11 e r a t ti r i Finland
regnbågens färgskimrande löfte i skyn över
härjade marker. Mörne har som ingen annan
ett öppet öra för alla naturens röster: hans
glädje över naturens skönhet strömmar trots
allt fram i flera dikter i den nya
diktsamlingen. Han fogar nya landskap till sin
diktnings domäner: han diktar i »Under
vintergatan» icke blott om havet, vars vågor
resa sig skummande vita mot ångarens
svarta stäv, utan även om mera idylliska
landskap. Han känner sig ibland vara en
bekymmerslös vagant, som vandrar genom
världen med hatten i nacken och en visa på
läppen (den vackra dikten »Sommarpsalm»).
Han stiger upp mot bergens eviga snö i
»Sång i alpen», som också symboliskt kan
sägas ge en bild av Mörnes utvecklingsgång
fram till den gränslösa ensamhetskänslan i
hans sista dikter:
Mitt liv, när jag dig likar bäst,
jag vandrar under nattlig sky
med stav i hand och blicken fäst
på stjärnan över alpens by!
Som i en lycklig dröm jag hör
vart eko i de skymda stup
och bäckens låt och forsens kör
i ett förborgat djup.
De tysta rymder daga sig
och alla dalens röster dö
och högre, högre bär min stig
mot vit och evig snö.
De röda skyar segla ut
att bädda morgonstjärnans säng,
och då min trogna stig tar slut
på alpens högsta äng.
Som i en dröm, när vägen når
oändlighetens tysta strand,
jag stannar: solen, solen står
vid svartvit alpkams rand!
Under en tid som den närvarande, då det
mer och mer mörknar över världen, är det
icke underligt att Mörnes dikter äro fulla av
anspelningar på aktuella politiska
förhållanden. Men Mörne, som förr var en lidelsefull
stridsman, som grep in i dagens strider »i kri-
garens lovliga uppsåt att såra och döda», ser
på dem mer och mer under evighetens
synvinkel: han, diktaren, står fjärran från dem
under en rymd, saknande gräns och slut:
under vintergatan! Han tar ställning till kampen
mellan de gamla humanitetsidealen och de
nya tidsriktningarna, som hylla drifterna, de
skapande instinkterna, vilka enligt de sista
dagarnas förkunnare skola lyfta upp ur
djupen lycksalighetens öar. Den religiösa
längtan, som höjt sig på tveksamma vingar i
Mörnes senare diktsamlingar, har här fått
karaktären av en allmän humanitetstro. De
vandra förbi, alla som dött martyrdöden
under den häxsabbat av våld och brott, som
mänsklighetens historia utgör; i spetsen för
dem skrider Kristus »så dödsvit och andelik»,
och sist i tåget följer den »som stacks ned på
en gata i går»: han är av martyrernas släkte,
också han:
Men säll emot himlen blickar
den helige Herren Krist.
Och samma glans i sitt öga
har han, som kom till sist.
Mörnes svensk-nationella dikt, som tidigare
särskilt hävdade den svenska allmogens
livsintressen, de lägre klassernas rättigheter, har
i denna diktsamling mera än tidigare fyllts av
ett allmänt kulturpatos: allt som är svensk
gärning i Finlands historia bedömes icke i
och för sig som ett uttryck för en folkgrupps
spontana livskraft; Mörne ser svenskarnas
insats främst som ett led i kampen för
allmänna kulturideal. Han pekar hän på de
båda portalfigurerna vid ingången till
Finlands historia, biskop Henrik och bonden
Lalli: Sankt Henrik är kulturens och
humanitetens representant, som stupar under sin
strid mot de vilda, ursprungliga instinkter,
som styrde mordvapnet i Lallis hand ute på
Kjulo träsk.
Arvid Mörnes nya diktsamling är den stora
händelsen inom det litterära livet under den
sista tiden i svenska Finland. Även i hans
egen produktion betecknar »Under
vintergatan» en av toppunkterna.
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
