Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
icke lyckats. Ernst L. Ekman — som till
förebild närmast har Nis Petersens
»Sandalmagernes Gade» — har oförneklig
sakkunskap, och hans berättelse om en skrupelfri
slavs slingriga väg in i kejsartidens affärsliv
saknar icke friskhet och schwung; men
konstnärligt har romanen förblivit ett nonchalant
hastverk. Ivar Hjerténs skildring av
slavupproret 73—71 f. Kr. uppträder med
pretentiös lärdomsapparat och stort uppbåd av
bloddrypande skräckskildringar; den är
emellertid missvisande som tidsbild och helt
schablonmässig som roman. Under
förevändning att teckna den döende romerska
republikens »uppruttna demokrati» är boken i själva
verket ett inlägg i den aktuella
världspolitiska debatten, från fascistisk eller kanske
rättare nationalsocialistisk ståndpunkt.
Annars ha de händelser, som gjorde året
1933 till ett katastrofår i Europas historia,
givetvis ännu icke hunnit ge mångstämmigt
eko i litteraturen — allra minst i
dokumentariska romaner. De måste ännu vara
föremål mera för dagsdebatt än för bestående
diktning. Den lilla roman med judiskt
motiv, som ingår i Ester Ståhlbergs
novellsamling Se, drömmaren kommer där, är ett
av vackert patos buret inlägg mot
antisemitismen, men knappast mer. Att en så
obetydlig bok som Johan Richerts Oro i
landet överhuvud ansågs värd att publiceras,
är symptomatiskt för fjorårets
»Hitler-ante-portas» stämningar: för sin framtidsskildring
finner författaren intet annat stoff än
upprepningar av 1932 års skandaler; den
nationalsocialism han siar om har intet väsentligt
gemensamt med den faktiskt existerande
rörelsen vare sig i dess tyska eller svenska for-
mer. En enda av Sveriges betydande författare
reagerade omedelbart på katastrofen, icke
med en realistisk skildring, men med en vision
och en ropande röst — en, men ett lejon,
Pär Lagerkvist. Synerna av den medeltida
krogstugan och den moderna danslokalen,
där dagens hjältar firas, glida drömlikt över
i varandra: på bägge ställena är hedersgästen
Mästerman, symbolen för den överhet som
icke bär svärdet förgäves. Man hade en tid
— en helt liten tid — varit orolig för att
han skulle försvinna ur laget, att hans tid
skulle vara ute: nu har mänskligheten
ropat honom tillbaka. Ty han svarar mot
människornas djupaste behov. Endast
våldets romantik kan rycka med dem i extas:
deras fantasi och känsla kvicknar till riktigt
endast där blod gjutes och liv meningslöst
förödes; ali magi söker sig till galgbackar;
ondskan förnimmes alltid som laddad med
makt, och godheten aldrig. Bödeln må för
syns skull vara skydd och hatad, han må
själv avsky sitt yrke som tvingar honom att
tortera och mörda det käraste han äger: han
är världens herre, som har den rätta makten,
äran och härligheten. Det är ett utslag av
tingens ordning och människornas önskningar,
att han på sin tid under mängdens
jubelskrän fick ta hand om Kristus och släppa
Barabbam lös. Hans slutpredikan i boken
blir en utläggning av en text hos en annan
stor svensk skald, — en text som av tidens
alla dokument synes till fullo bekräftad:
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan,
och fasan frälsa världen.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
