Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T hit r e
Ny man
ambition låter honom inte stanna vid att följa
Upmarks exempel i Guld- och silversmeder
och ge en kortfattad översikt av utvecklingen,
åtföljd av mästarbiografier och
stämpelav-bildningar, vilket ju kunde ha legat nära till
hands. Han nöjer sig inte med mindre än
hela skråets historia i vårt land, och eftersom
det inte finns någon bakgrund att teckna
denna mot, drar han djärvt upp konturerna
till hela skråväsendets historia i Sverige.
Bakom den blygsamma titeln döljer sig
alltså ett verk som är av grundläggande
betydelse i många avseenden. Efter en inledande
översikt av skråväsendets uppkomst och
ålder i vårt land — de första tenngjutarna
torde ha börjat sin verksamhet här under
1300-talet — övergår han till en skildring av den
inre organisationen i Stockholms
kanngju-tareskrå, som i mångt och mycket kan anses
typiskt för skråförhållandena överhuvudtaget.
Han berättar om lärpojkar och gesäller, deras
antagningsvillkor och löneförhållanden,
vandringar och omskådning, om gesällskapens
um-frage, svartbok och skalkebrev, fridagar och
gesällupptåg, ämbetets äskande,
mästerstycken och burskap, om åldermän och ungbröder
i ämbetet, om avgifter och sammankomster i
»itt serdeles Gillehuus uthi Södermallms
Stadshuus, hwarest alla Embeters och
Hant-wärkens lådor transporteras», om
beskänk-ning, protokoll och inventarier. De yttre
näringsförhållandena, såsom lagstiftning, olaga
handel, bönhaseri, marknader, varans
kvalitet, taxor och priser, kanngjutarnas ställning,
bildningsgrad och borgerliga plikter,
behandlas i en särskild avdelning. Hela
framställningen är späckad med citat, som tjäna det
dubbla ändamålet som belägg och färgmedel.
Andra bandet innehåller först en
beskrivande förteckning över de äldsta tennföremål
som äro kända från vårt land, varefter den
systematiska katalogen över mästarna följer,
upptagande såväl biografiska data, kända
arbeten, stämplar o. s. v. som deras lärpojkar
och gesäller. Denna katalog, som sträcker sig
fram till 1720, uppdelas i en äldre avdelning,
omfattande medeltiden och nyare tiden fram
till 1622, samt en senare. Före detta årtal
hörde nämligen sannolikt inga
landsortsmästare under ämbetet i Stockholm, såsom
fallet blev genom den då utfärdade
skråförordningen. De s. k. uppstadsmästare, som voro
verksamma under tiden 1622 till 1720, få sina
biografier i en särskild avdelning efter
samma schema, och slutligen följer en förteckning
över gesäller, vilka av en eller annan
anledning icke äro kända som mästare. Utförliga
namn- och stämpelregister möjliggöra
arbetets användning som uppslagsbok. Ett antal
planscher i koppardjup tryck belysa
framställningen av yrkets historia på väsentliga
punkter. Samtidigt som man rekommenderar
detta arbete till alla intresserade, kan man
endast uttala den förhoppningen, att
författaren icke måtte förtröttas utan få tillfälle att
föra sitt på detta område banbrytande verk
till slut.
Västgötagårdar, redigerad av
intendenterna Sigurd Wallin och Sigurd Erixon, är
utarbetad på uppdrag av Skaraborgs läns
hushållningssällskap och redogör för resultaten
av de undersökningar rörande herremännens
och böndernas äldre byggnadskultur i sagda
län, som ägt rum genom Nordiska museets
försorg. Boken, som i första hand avsåg att
utgöra en vägledning vid studiet av den
utställning av undersökningsmaterialet, som hölls
i Skara 1932, är av långt mindre efemär
karaktär än vad man av denna anspråkslösa
rubricering skulle kunna föranledas att tro. I
själva verket lämnar den en visserligen kort
men dock tillfyllestgörande översikt av
herremännens bostäder från medeltiden fram till
nyaste tid inte bara i det speciellt behandlade
landskapet utan i större delen av vårt land.
Bebyggelseformer och bostadsskick bland
adeln på landet växla inte mera från trakt
till trakt än att det som gäller för invånarna
i en landsända i stort sett äger giltighet
också för en annan. Högreståndskulturen är
även i det fallet mera »internationell» än
allmogekulturen, där skiftningarna landskap och
socknar emellan äro långt påtagligare.
I ett inledande kapitel om godsbildningen
lämnar arkivrådet Walfrid Enblom en
översikt av ägareförhållandena och deras
förändringar genom århundradena, från det
världsliga frälsets införande på slutet av
1200-talet fram till den begynnande upplösningen
under föregående århundrade. Professor
Martin Olsson skriver om de fasta husen på
medeltiden. De ha varit ytterst talrika i
Västergötland, och redan av de bevarade
resterna framgår, att de flesta former av fasta
hus, som man känner från det övriga
Sverige, och som avspegla utvecklingen på
kontinenten inom detta område, funnits
företrädda däribland. Vasatidens i många
avseenden rent medeltidsmässiga borgar och her-
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
