Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustavianska brev. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A i l s Afzelius
hela tidens kultur. De kommenteras av en
fackman för fackmän, men icke så som om
det rörde sig om en intern konsthistorisk
angelägenhet. Det som här avhandlas är
också något som i hög grad angår den ideala
publik som för hundra år sedan brukade
kallas »den bildade allmänheten». Bakom och
över alla de otaliga spörsmål som upptaga
de båda resenärernas intresse står alltid
den stora, eviga frågan: har mänskligheten
redan uttömt sin skapande kraft, skall vår
kultur ånyo mäkta något sådant som
grekernas ? De nöja sig icke med den
pessimistiska trossatsen att antiken i alla
avseenden överträffade oss, de kämpa för den
stora stilen i liv och konst, var de än tro
sig finna den, hos grekerna, men också hos
de tidiga italienarna, hos Rafael, hos
Palladio, hos Poussin. De vilja övertala och
omvända mera än lära, och deras
ungdoms-friska förkunnelse har bud till vår egen tid.
Genom att trycka breven i en enda
följd, varvid Masreliez’ franska original
överflyttats till flytande och stilren
svenska och Ehrensvärds brev varsamt
normaliserats, har utgivaren återgett dem
deras naturliga rytm. Härpå har särskilt
Masreliez haft att vinna. Alltsedan
Atterboms Svenska siare och skalder, där han
ställts i »siarnas» led vid sidan av
Swedenborg och Thorild, har författaren till den
italienska resan och De fria konsters filosofi
åtnjutit ett stadgat rykte för genialitet,
sedan den tiden mera underhållet av enstaka
slagord, som bibehållit sin lakoniska
slagkraft än av skrifterna själva, ett rykte som
icke har kommit hans andligen jämbördige
vän till del. Masreliez framstår nu icke blott
som den lärdare och grundligare
konstkännaren utan också som den allvarligare
och konsekventare tänkaren. Han går in
på intressanta värdesättningar av klassisk
och italiensk konst. Hans syn på den
italienska renässansen innebär en ny och
förvånande omvärdering. Han går tillbaka till
1300- och 1400-talens stora mästare —
Nic-colö Pisano, Brunelleschi, Verrochio och
Signorelli — och detta stick i stäv mot sin egen
tids konstdomare. Han tar upp otaliga
detaljfrågor i arkeologiska ämnen, han hävdar
de grekiska målarnas kännedom om
clairob-scur, han förklarar Laokoongruppens
reliefar-tade komposition ur dess uppgift att dekorera
en nisch, han vill studera det enkaustiska
måleriets hemligheter i Pompeji och Herculaneum
eller de gamla bildhuggarnas teknik i de
antika marmorbrotten för att på detta sätt
låta de nya arkeologiska fynden sprida ljus
över ställen hos de klassiska auktorerna. Men
han stannar ej vid vetenskapens
problemställande och problemlösande, han vill leda
de antika idéerna in i sin tids konst och liv
som friska strömmar över ett torrt fält. I ett
märkligt brev av den 8 mars 1782 yttrar
han reformatoriska idéer om teater, som
inspirerats av Vitruvius och Palladio men
därjämte, som Moselius visar, av Francesco
Piranesi, vars berömda Teatro d’Ercolano
visserligen icke utkom förrän 11 månader
senare men i huvuddragen var känd av
Masreliez. Om samtidens arkitekter mest
intresserat sig för åskådarrummet, så inriktar
sig Masreliez på något väsentligare, på själva
scenens uppbyggning, och han kämpar här
mot kulisser och soffiter för att nå större
plastisk verkan och mera rymd.
Utan att ha Ehrensvärds förmåga att i
sina lyckligaste ögonblick formulera skarpt
och suggestivt, kan han forma en maxim
som dröjer i minnet. Huvudtemat är de
gamles överlägsenhet.
Att icke ta grekerna till mönster, att icke bilda
sig efter dem är att överge skönhetens friska källa.
Grekerna ensamma ha träffat rätta sättet att tänka
och att uttrycka vad de tänkt. De ha strävat att
efterbilda den sköna naturen och lyckats däri. De ha
förstått att vara enkla utan efterlåtenhet, eleganta utan
tillgjordhet, ädla och upphöjda utan överdrift,
behagfulla utan förkonstling.
Med skarp polemisk udd vänder han sig
mot samtiden och den ledande franska
konsten:
Grekerna voro greker, och vi äro kristna. Jag tror
mig tillfyllest ha visat, hur olikheten i deras religion
och vår måst inverka. Det återstår mig att tillägga,
att oordningen i våra seder är det ödesdigra fröet
till den allmänna korruptionen. Den sprider sig till
konsten, vars värdighet den undergräver, som den
skämmer och vanställer efter behag . . . Begärliga
efter njutning och fientliga mot bildningen ha
människorna i konsten skilj t på dessa båda ting, som där
borde vara för alltid förenade. De ha gått med på alla
dess angenäma intryck men bannlyst från densamma
den verkliga nyttan, som dock var konstens egentliga
mening. Vad hände? Tvingad till tystnad från den
stunden av vår njutningslystnad undervisar konsten icke
längre. Man vill att den inskränker sig till att behaga,
men för att behaga fördärvade hjärtan måste man
antingen underhålla deras små passioner eller roa
deras obeständighet. Man dekorerar boudoarer, man
målar vackra bakdelar i couleur de rose, kort sagt,
Boucher triumferar.
Hans brev kunna svälla ut till hela
avhandlingar, som de båda inspirerade breven
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
