Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
Fot. Almberg &• Preinitz.
Ly s i s i r a t e. Aase Bye som
L a mp i t o.
också. Men han var »demokrat», och en sådan
måste man gyckla med, om man tillhörde
det aristokratiska partiet. Främst likna
Aristofanes’ komedier kanske våra revyer eller
våra skämttidningar, och av dylika vore
det väl ej fullt lämpligt att fordra den
omutliga viljan till sanning och rättvisa, som man
vill finna t. ex. i Högsta domstolen.
Var det så nödvändigt att ge Shakespeare
vid 1700-talets slut i Frankrike, då man
där för att ej såra publikens känslor måste
spela honom i Ducis’ bearbetning, där
tragedierna fingo ett lyckligt slut? Nu ha
emellertid två fina lärda kännare av grekisk kultur,
kvickhuvudena Ivar Harrie och Hjalmar
Gullberg, gripits av lusten att bearbeta
Aristofanes’ »Lysistrate», så att den i alla
avseenden skulle bli passande för en svensk
publik. De sexuella råheterna saknar man
icke. De skulle helt säkert endast gjort oss
nedslagna, ty vi ha förmodligen ej den »sunda
blick på naturen», som forntiden som bekant
i så rikt mått ägde. Men en viss sensuell
värme hade man i alla fall velat finna. Den
inburna torftiga sängen, där Myrrhine skulle
lära sin make pacifism, om vi så få säga, sak-
Laurin
nåde de kuddar, som både Salomos och
Aristofanes’ samtida talade om med sådan
hänryckning, då det gällde dylika
omständigheter, och sängen blev symbolisk icke för
ateniensisk vällust utan för spartansk dygd.
Blev man sedan riktigt tillfredsställd av de
litterära och politiska anspelningarna på
vår tids Skandinavien? Herr Gabriel Alw
gjorde visserligen sin spartanske
utrikesminister så roligt, så fulländat urnorsk, att
han blev toppunkten i det parodiska som
stycket åsyftade. Men det blev för övrigt
en sådan stilblandning, att man oroades
och hela tiden tänkte: Är detta Aristofanes’
eller bearbetarnas åsikt?
Då ridån gick upp, befann man sig på en
ogemytlig plats mitt i en funktionalistisk
stadsbild. Den erinrade starkt om den
mycket praktiska och mycket fula uppfart,
som ersatt det s. k. Slusseländet, och man
tänkte: Är det ej nog att ha samtiden och
förmodligen också framtiden fördärvad av
dessa arkitektoniska ledsamheter? Skall man
nu också nödgas få forntiden lika torr och
maskinell? Man har nu en tid hört, att
»konstruktivismen» på teatern skulle vara
stadd på avskrivning, men ännu tycks det
finnas en del bråte av den arten, som man
ej hunnit skaffa undan från scenen.
Dräkter och sceniska gruppbilder och
allt vad till den sortens regi hörde av Olof
Molander föreföll förstklassigt. Och
grundtanken: avskaffande av det som under
antiken hette »det av mödrarna avskydda
kriget» genom kvinnlig generalstrejk är i
ali sin komik en så allvarlig och djupsinnig
tanke, att den väl står sig genom tiderna.
Den predikan med klar och fulltonig stämma,
som Lysistrate—fru Tora Teje kom med,
hade ibland ett sådant allvar och en sådan
höghet att man, som fromma hellener skulle
ha gjort, trodde sig se Pallas själv.
Ordnings-och vishetsgudinnan hade övervunnit sin
krigiska sida. Hon sänker sin lans och
besinnar, att den fredens oliv hon skänkte
Ättika var hennes största gåva. Hon stod
där, hög och bjudande, invid Eirene, fredens
sköna gudomlighet, och jag blev för ett
ögonblick riktigt rörd.
Hur stod Aristofanes till kriget? Var det
icke egentligen därför att Kleon och hans
demokrater voro för det peloponnesiska som
Aristofanes var fredsvän? Men den rättvisan
får man väl göra honom, att han i så fall
liksom de allra flesta fredsivrare har rätt
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
