Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F r å n Stockholms teatrar
att förvandla sig till krigsivrare då det
passar. Man kan vara ivrig krigshetsare och
få Nobelska fredspriset. Det har skett. Med
ali beundran för fru Tora Tejes plastiskt
ädla och sköna gestalt och hennes auktoritet
som Medea och nu som Lysistrate, så måste
man säga att det skälmaktiga och behagfulla
hos den av gratierna älskade Aristofanes
kanske mest kom fram hos spartanskan Lampito—
Aase Bye. Atenarna brukade skrattande säga,
att spartanskorna voro för rödblommiga. Vi
svenskar tycka, att norskorna äro alldeles
särskilt friska, och vackrare och ärligare beröm
kunna de ej få. Lampito—Aase Bye »tog
hand om» en värdig atenare, och det är
mycket sällan som ett dylikt
omhändertagande på teatern har utförts med så fulländad
smak. Det kan bli kvalmigt. Här var det
gjort med en lätthet, en säkerhet, en naturlig
sinnlighet, som gav oss en glad känsla av
att ännu leva åtminstone de unga
gudinnorna, ty till dem räknades gratierna, och deras
ättling är helt visst den lilla spartanska
norskan, som kom Atens herrar att så varmf
önska slut på det peloponnesiska kriget.
8—Ord och Bild, 44X årg.
Kanske skrattade man i Grekland åt
Thespis’ kärra, men denna flyttande teater
har visst i den nyare kritikens ljus blivit
något apokryfisk. Redan under 1750-talet
började svenska teatersällskap fara kring i
landet, och knappa hundra år senare, 1848,
skrev August Blanche sin festliga fars »Ett
resande teatersällskap». Det har snart gått
ett sekel sedan dess. Nu ha några städer ute
i landet fasta teatrar, och i huvudstaden
ha både Operan och Dramatiska teatern i
någon mån börjat röra på sig. Stockholm
fick ett besök av den mer och mer ansedda
Hälsingborgs stadsteater, som under sin
ledare Rudolf Wendbladhs regi spelade
Shakespeares Othello på Dramatiska teatern.
Framförandet hade en brio, en säkerhet, som
framkallade aktning, om också det blev
litet tråkigt med den torftiga uppsättningen,
en draperiscen, som nog nödvändiggjordes
av förflyttningen och som för resten för
några år sedan ansågs för »det enda rätta».
Översättningen var gjord av Allan
Bergstrand — duger inte Hagbergs eller
Hallströms? Den lät ledig men misspryddes av
3
Lysistrate. Tora T e j e som Lysistrate.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
