Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De primitiva folkens musik och dess samband med deras religion och magi. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H. Td rnblom
S h a m an i »ä m b e t s d. r ä k t».
Ur J. G. Georgi, Beschreibung aller
Nationen des russischen Reichs.
dar sig på en bestämd ton — tonikan —
som centralpunkt för en serie toner, vilka
stå till varandra i ett bestämt förhållande,
och som bestämmer det vi kalla tonart.
Sång och spel i flera stämmor förekommer
dock hos dem, men de sakna den ordnade
samklangen, strävan efter upplösning av
dissonanser mellan stämmorna förmärkes
icke i deras musik. De primitive fröjda
sig överhuvud åt ett samtidigt
frambringande av flera toner och åt det fulla och
enhetliga intryck, som vissa samklanger ge.
Deras vanligaste intervall äro naturligtvis
oktaver, kvinter och kvarter;
parallellrörelser på dessa äro allmänt förekommande i
primitiv musik. Dessutom möta vi ännu
en ansats till harmonik i uthållandet eller
upprepandet av en och samma ton, medan
en eller flera andra stämmor fortsätta och
avsluta melodien. Detta är alltså det ton-
förhållande som i vår harmonik benämnes
orgelpunkt.
Vår konstmusik har egentligen endast två
taktarter, två- och tretakt, fyrtakten är
endast en utvidgning av tvåtakten, och i
samma förhållande står sex-takten till
tretakten. Fem- och sjutaktig musik hör till
djärvheterna enligt vår uppfattning, trots
att de förekomma i europeisk folkmusik,
men dessa rytmer begagnas ofta av
naturfolken, för vilka även sådana rytmer
som 15/8 och 21/8 etc. förefalla naturliga.
Där de användas hållas de med osviklig
precision, de kunna också växla inom samma
stycke. Om instrumentalt
ackompanjemang bedrives till sången, händer det att
instrumenten hålla en helt annan rytm än
sångens; i många fall ha de båda
stämmorna olika metronomisering, d. v. s.
notenhetens tidsvärde är av olika storlek.
Vissa negerstammar i Afrika äro
verkliga virtuoser i att låta slagen på ett
ackompanjerande instrument bilda en
självständig, av rytmiskt liv fylld stämma, sången
och beledsagningen verka som två av
varandra oberoende stämmor i en polyfon
sats. För ett europeiskt öra verkar dylik
musik lätt nog kaotisk, men man har
genom noggrann mätning av tidsperioderna
kunnat konstatera dessa rytmarters
existens.
Uppkomsten av sådana oerhört
komplicerade rytmer kan icke förklaras ur enbart
praktiska behov, såsom arbetssånger och
dylikt. Stumpf visar på nyfikenheten, på
ett stegrat behov av musik, på
experimen-teringslusta och på lämpliga uttryck för
»religiösa föreställningar och rituella
ceremonier och för allt som rörde sinnet —
kort sagt», säger han, »vi måste i allt högre
grad tänka oss från människans högre
natur framspringande motiv som
verksamma.» Men huruvida hos primitiva folk vissa
tonsammanställningar, vissa melodier,
harmonier eller rytmer ha speciell mana eller
komma till användning vid vissa riter är
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
