Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatius
Epik u reen. Stoikern.
Ny Carlsbergs Glyptotek.
om att bortarbeta det tillfälliga från sin
valda diktart; ban förnekar bestämt, att
hans kåserier kunna fattas som personliga
pamfletter — vilket Lucilius’
improvisationer ofta varit. Han doppar aldrig sin
penna, förklarar han, i giftig bläckfisksaft,
och han står fjärran från nidskrivarnas
insinuationstaktik: »Hr X. är min gode
vän och en förträfflig människa — säg mig,
hur i allan dar klarade han sig i den där
förskingringsaffären?» Nej, Horatius vill
endast på sin faders vis med belysande
exempel åskådliggöra allmänneliga
mänskliga dårskaper. Hans exempel äro också
mycket riktigt hämtade antingen från
litteraturen eller från allbekanta, för
längesen slutspelade causes celebres — där de
icke äro helt enkelt fingerade; de på olika
sätt doftande herrarna Rufillus och
Gar-gonius äro typer med talande namn av
samma sort som ingenjör Planertz eller
fröken Tabell. Slutligen — och detta blir
för honom det väsentliga, för hans
diktning framgent bestämmande, han tror
sig ha gjort en litteraturhistorisk upptäckt,
som med ens ställer både honom och
Lucilius in i större och mer förpliktande
sammanhang, än den föregående
generationens modernister drömt om; som före-
gångare och lärofäder erkänner han i sista
hand icke några samtida internationella
modestorheter, utan själva den
gammalattiska komediens mästare, Kratinos,
Eupo-lis, Aristophanes. I deras spår känner sig
kåsören gå:
. . . det är löjet mera än ilskan,
som för det mesta gör slag i sakerna käckt och för
alltid.
Detta höllo de gamle sig till, komediernas stormän,
häri mana de oss till efterföljd; dessa har aldrig
snobben Hermogenes läst och ej heller den ömkliga
apan,
som bara vevar sin efterklang av Catullus och
Calvus.
Det nya stora programmet blir alltså:
anknyta till den inhemska latinska
traditionen, vidhålla dess egenart, men
uppodla den efter internationellt giltiga, d. v. s.
grekiska mönster — dock icke efter dagens
små gudar, utan efter de stora och gamla;
ty målet är att skapa en latinsk litteratur
som kunde motsvara den klassiska
grekiska. Horatius mönstrar med lugn
segervisshet den trupp som står redo att svära
fanan och anger utan självförhävelse den
post som tillkommer honom, kåsören som
ännu icke vill kalla sig poet i ordets sublima
mening: »Salongskomedien är Fundanius’
sak, Pollio levandegör hjälteöden på tra-
517S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
