Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Skriet. Litografi av Edvard Munch.
skröpligt hölje. Det är ett trots av, icke
ett tack vare.
Det blev senare tider förunnat att tränga
djupare. Redan den italienska renässansen
nådde med nederländarnas hjälp fram till
en ny syn. Det finns i Louvre en märklig
bild, kallad Farfadern, av
i400-talsfl0ren-tinaren Domenico Ghirlandajo. Den
framställer en vanställd åldring med en enorm
och obeskrivligt kuperad näsa. Men den
gamles blick är full av vemodig mildhet,
när han ser ned på den lille gossen, som
förtroendefullt omfamnar honom och med
sina klara ögon spejar liksom genom hans
groteska skal rakt in i hans vänliga sinne.
Det är i denna duk något av den
människokärlekens triumf, som besegrar fulheten.
Detta är vägen till Rembrandt.
Rembrandt var en magiker, som i sin degel
blandade natt och solguld samman till ett
skälvande ljusdunkel. Men han smälte
även där samman fulhet och skönhet till
ett odelbart helt, till mänsklighet. I hans
sista självporträtt grinar ett tandlöst
förtvivlat gubbansikte mot oss i en skrattande
grimas. Det skrovliga höljet är genomlyst
av eld, och trots det skrämmande i bilden
inger den oss icke fasa. Den genombrusas
av den tragiska fläkt, som skänker rening.
Men 1700-talets människor upplevde inte
denna katarsis vid åsynen av Rembrandts
konst. De kände sig tvärtom smutsade i
holländarens närhet. Winckelmann kallar
honom en »naturens apa» och en mycket
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
