Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Psalmboksfrågan. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psalmboksfrågan
i grunden rent kyrklig uppgift. Det är i
medvetandet om detta faktum motståndet mot
varje förändring av 1819 års psalmbok ägt
och äger sitt starkaste stöd.
Den som något har sökt skaffa sig
kännedom om den utländska psalmdiktningen, dess
skiftande material och historia, kan villigt
medge överlägsenheten hos de litterära
krafter, som skapade den svenska psalmboken av
1819, utan att därför känna sig förpliktad att
instämma i det alltjämt upprepade
påståendet, att svenska kyrkans psalmbok är den
yppersta i kristenheten. Att den var det vid
den tid, då Tegnér och flera av hans samtida,
även tyska hymnologer, uttalade detta, torde
vara oemotsägligt. Men det sammanhänger,
som det ofta har sagts (fastän utan effekt), med
den illa beryktade rationalistiska
psalmboksförbättring, som vid slutet av 1700- och
början av 1800-talet hade ödelagt både den
tyska och den danska kyrkopsalmens ädlaste
skapelser och omskrivit eller helt uteslutit
dem ur de kyrkliga sångböckerna. Sedan dess
har ju en kraftig revision återställt dessa
psalmer i deras såvitt möjligt ursprungliga
form. Men man bör även ha i minnet, att
den engelska kristenhetens dittills bästa
hymner voro så gott som fullständigt okända
utanför England och att sedan dess en stor
mängd fortfarande för tyskar och svenskar
obekanta men i sin art oöverträffade hymner
skrivits på engelskt språk. Någon jämförelse
med den anglikanska hymndiktningen kunde
alltså ej göras i Sverige eller Tyskland på
1820- och 30-talen. De nutida tyska och
engelska hymnologer, som ha tagit kännedom
om Wallinska psalmboken torde icke vara
benägna att instämma i trossatsen, att den
svenska psalmboken är den bästa i världen.1
Ty en psalmboks uppgift är först och
främst att tjäna den kristna gudstjänsten och
kyrkolivet. Och det är naturligt, att denna
uppgift under loppet av ett århundrade kan
vidgas, förändras och försvåras på många vis.
Nya verksamhetsfält kunna öppnas, nya
andliga behov kunna anmäla sig eller upptäckas
ha blivit förbisedda, stora revolutioner i det
religiösa, moraliska, politiska och sociala
föreställningssättet kunna göra gamla
traditionella former oförståeliga, kanske motbjudande,
1 Det är rätt naturligt, att varje samfund finner
sin sångbok vara den bästa. Den norske hymnologen
J. N. Skaar uttalade om Landstads salmebok (1871):
»Det er den bedste Bog i den lutherske Kirke» (H.
Blom Svendsen, Norsk Salmesang, 1933).
i varje fall oändamålsenliga. Den som vill
göra sig mödan att något studera våra dagars
engelska hymnböcker eller bara någon av de
nya norska psalmböckerna, »Revidert
Landstad» eller »Nynorsk salmbok», torde svårligen
undgå iakttagelsen, att dessa sångsamlingar
göra ett mera levande, mera nutidspräglat
intryck än vår officiella svenska psalmbok.
Och med ali skyldig respekt för lyriska
skönhetsvärden och ordmusikaliska valörer få vi
väl ändå lov att medge, att en aldrig så
vacker psalmbok skulle förfela sitt syfte, om
den inte vore funktionsduglig och effektiv.
Nu kan det givetvis invändas — och det
har väl också invänts — gentemot dem, som
ha sökt föra fram kraven på en mera
tidsenlig sammansättning av psalmboken, att
religionen, kyrkan och psalmboken bara ta
skada av att försöka »skicka sig efter tiden».
Litteraturen i övrigt, den fria, profana
diktningen framför allt, den skall vara en så
trogen spegel av samtidens liv som möjligt.
Men den religiösa poesien, i varje fall
psalmdiktningen, skall vara tidlös och evig,
upphöjd över tiden och dess förvandlande makt.
Vad vi begära, säger man, när vi besöka en
kyrka eller lyssna till psalmsången eller
någon gång öppna en psalmbok, det är inte att
påminnas om vår samtids svårigheter och
dagens strider. Nej, det är lyftning vi
begära, hänförelse, hänryckning, ögonblickets
kontakt med det eviga, med det
oföränderligt sköna, sanna och goda.
Det skall oförbehållsamt medgivas, att för
dem, som ha denna inställning till
religionen, kyrkan och psalmdiktningen, måste
varje förändring av Wallinska psalmboken
vara ett helgerån. Ty ingenstädes i
kristenheten finnes numera — och antagligen har
väl ej heller någonstädes funnits ■— en
psalmbok, som så fullständigt motsvarar
kravet på att ge lyftning som just Wallins
psalmbok. »Nöjda, höjda över tiden», »tålig
och förnöjd Och över jordens sorger höjd»,
»upphöjd över nöden, sorgen, döden» — det
är ytterst karakteristiska versrader ur vår
psalmbok; de teckna ett ej blott religiöst och
moraliskt, utan även politiskt och socialt
människoideal, vilket — vi må beklaga det
eller ej — i det nutida europeiska och svenska
samhället sällan förefaller vara det mönster,
varefter folk annars söker forma sitt liv. Men
just detta föreställningssätt: att man i
kyrkan, gudstjänsten, psalmboken skall ha en
tillflyktsort, dit inget vinddrag från den
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
