Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Psalmboksfrågan. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Liedgren
bistra, demoniskt besatta 1930-talsvärlden
når fram, just detta föreställningssätt har
tydligen starka sympatier. Det har också så
till vida sitt berättigande, som religionens
värld även kan omsluta rymder av
överjordisk frid och avskildhet. Men det
föreställningssättet har även sina risker. De riskerna
antydas i den bekanta satsen: »Religionen är
opium för folket».
Var det, såsom inledningsvis betonades, ur
en kristet påverkad enhetskultur som
Wal-linska psalmboken i sin litterära förträfflighet
framalstrades, medförde detta också för
psalmboken en säregen prägel, ett stigma av
den nära förening mellan kristendom,
ny-humanism eller nyklassicism och romantik,
som hörde den tiden till. Wallin kan sätta
likhetstecken mellan »Kristendomens
sanningar, löften och föreskrifter» och »allt som
tröstar, förädlar, lugnar och upplyfter
människan». Programmässigt utvecklar han denna
åskådning i förordet till tredje bandet av
sina »Religionstal». »Allt slags snille är en
kristendom», förkunnar Tegnér i sitt
sorge-kväde vid Wallins bortgång. »Kristendom, det
är bildningens höjd, fulländningens dopnamn»,
säger samme store skald och biskop en annan
gång i ett kyrkligt tal. I samklang med sådana
utsagor är Wallinska psalmboken redigerad.
Den skulle vara »en permanent code de goüt»
och på samma gång ett »andaktens
vademecum», avsett för varje tänkbart fall av
jordelivet, för olika sinnesstämningar, olika
bildningsgrader, olika yrken och stånd, »allom
allt, allas tillhörighet och tillflykt». »På klara
melodiska vågor» skulle där till varjom och
enom »flöda lugn, tröst och vederqveckelse».
Wallin följde här ett program, som med än
större fullständighet i detaljer utvecklats av
den bekante tyske skriftställaren Johann
Caspar Lavater och gett honom anledning till
de festligaste fantasier om psalmer för livets
olika lägen och människors olika
befattningar. Det finns mycket gott hjärtelag i
dylika program, men icke förty ha i regel
dithörande special- och kasualpsalmer blivit
ganska ledsamma. Ej ens Wallins geni har
bemästrat konstartens svårigheter. I
tidskriften »Nu», årg. 1934, andra häftet, förekommer
en kort men träffande analys av vår
psalmboks förråd av dylika specialpsalmer. Den bör
kunna öppna ögonen till och med på de
självviljandes blinda.
Helt visst hade Wallin hoppats, att det
»verk för sekler», som han med så mycken
möda, kärlek och snille utarbetade, skulle visa
sig fylla alla svenska medborgares andliga
behov. Psalmboken skulle ju vara »allom allt».
Men det är en övermänsklig uppgift att vara
alla till lags. Och enhetskulturen, som han
förefann, då han begynte sitt arbete, höll inte
länge stånd. Det var inte kulturen, som sade
upp sin förening med kristendomen. Nej, det
var kristendomen, den heta, hänsynslösa
väckelsekristendomen, som bröt sig ut ur
enhetskulturens frisinnade, humana,
allmänreligiösa, välombonade fadershem, där den
aldrig riktigt känt sig hemma. Det fatala
inträffade, att 1819 års psalmbok var »allom
allt», bara inte för de ivrigaste kristna. Den
var beundrad och prisad av de stora
skalderna, av de liberala författarna Agardh,
Fryxell, Blanche och Sturzen-Becker, av
frimurare, fritänkare och kyrkostormare som
S. F. Selander, bara inte av de växande
skarorna »läsare» och »troende» i Norrland, i
Värmland, i Närke, i Småland, i Finlands
svensktalande bygder. Till en början höllo sig
väckelsens barn till gamla psalmboken av
1695, i vissa trakter ända till 1800-talets slut,
och till de gamla pietistiska och herrnhutiska
sångböckerna. Sedan fingo de sina egna nya
sånger, bristfälliga, tafatta i formen men
sjungna med en hänförelse, som trotsar ali
beskrivning, och liksom de gamla lutherska
och hugenottiska psalmerna på 1500-talet
mäktiga att värva nya anhängare.
Enhetskulturens psalmbok övergavs. »Guds barn»,
hette det, »sjunger inga psalmer.»
Vad skulle kyrkan ta sig till? Där satt hon,
fin och förnäm, och hade »den sannolikt
yppersta psalmbok någon kristen församling
äger», som ännu skalden dr A. Grafström,
kyrkoherde i Umeå och en av de aderton i
Svenska akademien, kallade den, då han vid
riksdagen 1850 motionerade om en
psalmboksrevision för att om möjligt undgå en
kyrklig söndring, som i verkligheten redan var
i gång. Historien om flykten från psalmboken
under mitten och senare hälften av
1800-talet är lärorik. Dess fabula docet torde
kunna tolkas så: en folkkyrklig psalmbok får
inte vara alltför höglitterär, den får inte låta
humanitet och idealism och lyrisk hänförelse
inkräkta på det gamla kristna budskapets i
alla tider men särskilt i humanismens
storhetstider anstötliga originalitet: frälsning av
nåd allena. Det är förlåtligt, att 1819 års
psalmbok i nyskrivna psalmer ofta ersatt
detta budskap med humanistiska läror om
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
