Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Psalmboksfrågan. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psalmboksfrågan
människans höga gudomliga ursprung och
medfödda evighetsbestämmelse och med
gammaltestamentliga ostrafilighetstankar. Men
det är betänkligt, att vid redigeringen av de
gamla 1500- och 1600-tals-psalmerna gång på
gång, ehuru lyckligtvis icke alltid, den
evangeliska kristendomens huvudartikel om
frälsningen av nåd allena skymts undan eller
beslöjats med främmande moraliserande
talesätt. Ju mer man studerar 1819 års psalmbok
finner man exempel på en tendens i sådan
riktning.
Saken kan tyckas ha en alltför teologisk
dogmatisk innebörd för att spela någon roll.
Och numera spelar den också en betydligt
mindre roll, ja så gott som ingen, för den
populära debatten i psalmboksfrågan. De
släkten, för vilka rättfärdiggörelsen genom
tron var en fråga om liv och död, såsom
Fabian Månsson skildrat det i sin stora
sydsvenska roman, de släktena äro nu nästan
försvunna. Men de ha funnits, och då de
funnos, togo de anstöt av 1819 års psalmbok.
Att de i sak icke hade alldeles orätt i sin
misstro mot tendensen i vissa psalmer, det
har i våra dagar fått en märklig bekräftelse.
Två sinsemellan så olika orienterade, av inga
teologiska fördomar bekajade kännare av
svensk litteratur som Henrik Schück och
Erik Hedén1 ha bägge uttalat, att Wallin
förefaller mera inspirerad som psaimist, då
han får parafrasera texter ur Gamla
testamentet, än då han skall besjunga
kristendomens mysterier. Inför den senare uppgiften
händer det att han låter »formens hedna
skönhet» bryta sig mot »de kristnas tro»,
utan att någon full syntes uppnås. Låt oss
dock inte ett ögonblick glömma, än mindre
avsiktligt förtiga, att Wallin, Franzén,
Hedborn, Geijer, Hjertén, Åström och andra av
de nya psalmisterna på 1810-talet också ofta
ha gett uttryck åt den renaste
nytestament-liga kristendom, framför allt i de stora
högtidspsalmerna. Här ha också väckelsens
arvtagare gett »psalmbokskristendomen»
upprättelse och upptagit i sin sång dessa »visor
i högre choren». I sina på en gång kristligt
-religiöst och konstnärligt yppersta skapelser
ha Wallin och hans samtida nått den i ädlaste
mening tidlösa konstens rymder, med andra
ord lämnat eftervärlden kyrkosånger, som vi
1 Schück i tredje upplagan av Illustrerad svensk
litteraturhistoria, del V, s. 417, Hedén i
Social-Demokraten 1920, n:r 249 (26/10).
icke kunna tänka oss någonsin bli föråldrade.
De kunna då inte heller i överskådlig tid
taga skada av någon »psalmboksfråga».
Men hur uppriktigt varmt, livligt och
tacksamt man än vill erkänna och betona detta,
kan det väl även, när det gäller Wallin,
liksom när det gäller Tegnér och andra
storheter, vara tillåtet att framställa
invändningar mot vissa partier och på vissa
punkter. Det är, och har länge varit, alldeles
ofarligt att tala om sentimentaliteten i Fritiofs
saga. Kan man inte få tala om
sentimentaliteten hos Wallin? Eller vad skall man •—- för
att bara ta ett enda exempel — kalla en
omarbetning som denna av en gammal
dödspsalm, som Wallin själv räknar till dem,
vilka »evärdeligen böra igenkännas på prägeln
av en vördnadsvärd ålderdom»?
G. Ps. 387.
0 död du äst dem frommom god
Och bitter för de arga;
Saktmodigheten ger du ro
Men fäller högmod marga:
Och fattigdom får evigt nog,
Men girigheten måste dock
1 evigheten brista.
N. Ps. 471.
0 död, du öppnar huld och god
För tro och hopp ditt sköte,
Då gudlöshet och övermod
Förfäras vid ditt möte.
En ryslig ända lasten tar;
Men korset, som den fromme bar,
1 segrens palm förbytes.
Vore denna strof en del av en
originalpsalm från 1800-talets början, kunde den
dock gärna få passera utan invändning. Varje
tid måste få tala sitt eget språk i en med
traditioner rikt försedd folkkyrkas psalmbok.
En psalm som »Mina levnadstimmar stupa»
är i sin art så betecknande för Wallin och
hans samtid, att den bör få behålla sin av
J. B. Rousseau påverkade originalform från
1809.
Den psalmboksfråga, som det senare
1800-talet och en god del av 1900-talet arbetat,
lidit och svidit för, har som vi sett växt
fram under trycket av en stor religiös
folkrörelse. Sedan denna rörelse dels organiserats,
dels differentierats i nya rörelser, har kyrkan
omsider förklarat sig villig att införliva en
del av väckelsens sånger med sin psalmbok.
Än i dag bjuder detta starkt emot för många
beundrare och vänner av den Wallinska
psalmens höga lyftning. Bönhuspoesien har »för
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
