Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Psalmboksfrågan. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Liedgren
lågt i taket», tyckte Karlfeldt, och så tycka
många. Men ser man saken i större,
historiskt perspektiv, kan denna bönhuspoesi få en
alldeles egen andlig skönhet. Den är märkt
av ett kämpande, brinnande andligt liv, som
söker sig uttryck, det är en »lovsång i
armodsskrud, och intet för världen att höra»,
som Anders Österling säger om torparens
spel i »Psalmodikon». Och det skulle väl
ändå vara för mycket begärt, om man
krävde, att ali andlig sång och psalm skulle
vara tilltalande för »världen».
Väckelsesångerna påminna om att det från den kristna
församlingens begynnelse har varit dess
medvetna strävan att »bjuda kött åt de starka
och mjölk åt de svaga», och att det räknats
som en hög andlig gåva att kunna »tala med
tungor» och »förvandla sin röst». Bland våra
äldre psalmer ha vi också ingalunda få, som
allmänt estetiskt sett sannerligen inte skulle
väcka någon hänförelse, om vi nu kunde se
blott litterärt på dem. Det kan vara nog
att erinra om så älskade psalmer som Jakob
Arrhenius’, om vilka det ej utan skäl sades,
då de voro nyskrivna, att de »tycktes vara
något tvungne och eij mycket curieust
fattade».1 Lyckligtvis äro nu de andliga sånger,
som kunna komma i fråga till närmare
inför-livning med vår psalmbok redan så gamla,
att de åtminstone inte utmana den känsla
för det passande, som kräver, att det som
skall stå i psalmboken måste ha »tidens
helgd» för att tala med Verner von
Heidenstam.
Värre ställer det sig som bekant med sådana
s. k. psalmer, som hopsnickrats av de
gudsförgätna inrättningar, vilka benämnas
psalmbokskommittéer. Det är mycket underligt
med den uppfattning som stadgat sig om
sådana kommittéer. Statsrådet Engberg, som
själv satt till en dylik, har sagt, att de inte
föda levande psalmer. Och dock undrar jag,
om inte alltifrån 1600-talets slut här i Sverige
ett mycket avsevärt antal ej blott dåliga och
döda utan även goda och levande psalmer
framkommit under psalmbokskommittéers
1 I den diskussion, som följde på
inledningsföredraget, hävdades från extremt Wallindyrkande håll
alldeles konsekvent, att Spegel, Svedberg m. fl. icke
vore värdiga en plats sida vid sida med Wallin i
psalmboken, varför deras psalmer vid en revision
gärna kunde försvinna. Yttrandet belyser förträffligt,
hur svårt det är att från exklusivt litterär
ståndpunkt positivt uppskatta t. o. m. de kyrkligt mest
populära psalmdiktare och deras verk.
nitiska arbete. Såvitt jag vet, är det fallet
med Jesper Svedbergs psalmer; innan han
sattes in i en kommitté tycks han inte ha
skrivit några. Och vad Franzén och Wallin
beträffar, är det mycket lätt att bevisa, att
de först som kommittéledamöter ha fått sin
bästa inspiration. På samma sätt är det väl
med Runeberg och Topelius, av vilka
Runeberg särskilt uttalat, att han tyckte
kommittéarbetet var ett mycket roligt arbete.
Men naturligtvis kan man härtill svara: ja,
när man tar riktiga skalder till ledamöter,
då kan det bli något av en
psalmbokskommitté. Det besynnerliga är emellertid, att
inte ens riktiga skalder bruka skriva psalmer,
då det inte pågår något
psalmbokskommittéarbete. Det är genant att säga det, men det
är verkligen så, att om det inte finns någon
»psalmboksfråga», så blir det inte heller några
nya psalmer. Och sedan en ny psalmbok
blivit definitivt antagen och stadfäst, bruka
även de yppersta psalmister upphöra att
skriva psalmer.
När en psalmboksfråga vunnit full
aktualitet och allt fleres ögon öppnas för vad allt
det skulle kunna innebära att få en ny
kyrkosång med nya motiv och nya signaler,
då bruka snart även »riktiga» skalder låta
engagera sig — under förutsättning
naturligtvis, att inte kyrkan och litteraturen,
kristendomen och kulturen alltför djupt gått
isär och sedan alltför länge varit skilda från
varandra. Det förefaller ju dock, som om det
skulle vara så nu — i Sverige. I England ha
psalmbokskommittéer kunnat få hjälp och
stoff av en och annan nutida diktare, tycks
det, t. ex. John Masefield. I Finland har
senast Jakob Tegengren varit mycket flitig
som psalmist, då ett tillägg till
Finlandssvenska psalmboken skulle utarbetas. Skall
en författare bli en god psalmist, måste han
emellertid vara i någon mån solidarisk med
den kristna församlingen. Han får inte
förakta den som en sorts pöbel, ett slags
pro-fanum vulgus, som han själv »hatar och
håller på avstånd». Han får inte vara en så fin
och kanske så from enstöring, att han plågas
av varje tanke på att äga något andligt
gemensamt med andra människor. För den
kristne äro alla människor, han själv
inbegripen, profana, vulgära, »gemena» i
förhållande till det han nämner Gud och det
heliga. Av sin Mästare har han lärt att icke
»taga avstånd» från folkskarorna utan ömka
sig över dem, emedan de äro såsom får utan
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
