Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Psalmboksfrågan. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psalmboksfrågan
Titelblad, till Svenska Psalmboken, Diakonistyrelsens
upplaga av 1912. Teckning av Olle Hjortzberg.
herde. Den gamla horatianska attityden Odi
profanum vutgus et arceo är ett hinder för
många eljes till psalmister lämpliga poeter. Ty
psalmen är till sitt väsen och ursprung en
kollektivistisk diktart, framsprungen ur
samhörighetskänsla. Man måste, som Geijer sade
om sig själv, vara »så mycket en kristen, att
man kan finna uppbyggelse både i kyrka och
bibel», om man skall bli en acceptabel psalmist.
Det torde mera vara svårigheten att finna sin
uppbyggelse i kyrkan än svårigheten att finna
den i Bibeln som för nutida författare gör
sig förnimbar. Att själva det biblisk-kristna
stoffet skulle ha mist förmågan att inspirera
till dikt, kan nämligen ingen, som något
känner vår senaste svenska lyrik, djärvas
misstänka. Det skulle kunna bli en ny
psalmpoesi, som växte fram ur denna lyrik,
en psalmpoesi, som sannerligen ej behövde
blygas att stå bredvid Franzéns, Geijers och
Hedborns psalmer, men som kanske mindre
skulle förete frändskap med Wallins
klassiskretoriska psalmstil.
Så länge de riktiga skalderna ej lockas av
uppgiften att skriva psalmer, blir det
allehanda annat folk, som frestar. Så har det
varit förr med många psalmister, som ändå
ha blivit kära för församlingen, trots tekniska
och andra svagheter, ty det är ju så
besynnerligt, att det finns en sorts »poesi i sak» i själva
kristendomen. Och för oss, som levat med i
kyrkans liv i trettio fyrtio femtio år, är inte
ali den nya psalmdiktningen så dålig som det
gärna säges. Vi kunna inte blunda för att,
när det gällt kritik av nya psalmer, den
välbekanta och även inom andra områden
beprövade metoden kommit till användning,
att man citerat och refererat det sämsta men
tyst gått förbi det åtminstone relativt goda.
Följden av ett dylikt förfaringssätt blir helt
naturligt, att de, som funnit mycket av
verkligt värde i den nya psalmdiktningen, tvingas
att med en viss ensidighet framhålla
förtjänsterna hos nytillskottet. Ett hinder för ett
rättvist bedömande av vår nyare
psalmdiktning är säkerligen också den allmänt
utbredda uppfattningen, att den som skall
skriva nya psalmer måste vara »en ny
Wallin» —- en alla sina föregångare och samtida
överskyggande och nedtryckande
jättepsal-mist, som sätter sin stämpel på så gott som
allt det nya och kanske även på sitt per-
4—Ord och Bild, 45 :e årg.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
