Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och Karl XII
Av Jacob
jlLlD ANALYSEN AV SNOILSKYS
»Svenska bilder» brukar man i allmänhet
framhålla, att skalden här reflekterar tidsålderns
negativa inställning till Karl XII. Influerad
av den liberala epokens historieuppfattning
och av den åttiotalistiska, humanitära
tidsatmosfären har han med tystnad förbigått
hans minne, »därför att hans äreräddning
tedde sig som en omöjlighet». Påpekandet är
emellertid en sanning med modifikation,
såsom också nyligen antytts av Henry Olsson
i en uppsats i denna tidskrift. Även Snoilskys
inställning till den svenske hjältekonungen
kännetecknas i själva verket av den
spänning mellan instinkt och intention, som är
så utmärkande för hans personliga och
poetiska hållning överhuvud. Också
beträffande detta problem kan man konstatera,
att den börne aristokraten förgäves söker
göra sig till demokrat. Det fanns hos
honom, ättlingen av svenska krigare och
statsmän, en instinktiv beundran för stordådet,
den krigiska bragden, för storhetstiden och
den unge hjältekonungen, som han trots
allvarliga försök att vara tidsenlig, aldrig
lyckades helt förkväva. I hans sinne levde alltid,
som Brandes skarpsinnigt anmärkt,
»Fädre-landskärlighetens og Kongebeundringens
K ul lin g
Religiositet lyslevende»; han bevarade
ständigt »det konglige svenske Fölelsesliv uskadt».
Detta känsloliv gör sig tydligt gällande i
hans första diktsamling, »Smådikter». Här
anslås den storsvenska strängen med stor
kraft i poemet »Häfdernas röst», som formar
sig till en lovsång över Sveriges forna
ärorika historia. Snoilsky förtäljer här, hur han
som gosse i tankarna med stolthet följt de
svenske över havet »på blodig ledungsfärd»
och med jubel sett »en kufvad verldsdel
bäfva» för deras segerrika svärd och sjunka
ned för deras fötter.
Om sådant talar Sveriges gamla skrifter,
Och gossen slukar dem med eldig håg.
Till lands och sjös hvad herrliga bedrifter!
Till fjerran trakter hvilka segertåg!
Dvaldes han under sin barndom »bland
Caroliner» och andra svenska segerherrar,
så fick han —- som han sedan i
fortsättningen av sin dikt antyder -— som yngling
upp ögonen för den tragiska storheten i det
svenska stormaktsväldets fall och fylldes av
en vemodig sorg över det grymma, hårda
öde, som kom »vår sköna bildverld» att
sjunka i ruiner. Han upplevde liksom de sven-
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
