Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
ska romantikerna intensivt Karl
XII-dra-mats bittra slutakt.
Hör! marken skälfver af Pultavas dunder
Och Moskoviten trampar Svenskens häl.
I Rysslands stepper Svithiods makt går under;
Hvad mängd af länder man oss undanstjäl!
Och sist från Fredrikshall ett skott i natten
Som sveper sorgens dok kring land och vatten!
Framförallt har detta Snoilskys
ungdomliga svärmeri för den svenska stormaktstiden
koncentrerat sig just kring Karl XII,
epokens för ett ynglingasinne mest fascinerande
gestalt. I en opublicerad ungdomsdikt »Ett
besök på Drottningholm», dröjer han, som
redan Henry Olsson uppmärksammat, vid
sin redogörelse för slottets bataljmålningar
längst vid den, som framställer »den svenske
Mars», för vilken de indelta drogo i striden
med jubel under fältropet »Gud och kung
Carl! Kung Carl och svenska äran!» Och i
debutverket »Smådikter» visar han en
påtaglig svaghet för hjältekonungens män. I
»Med anledning af det föreslagna
Stenbocks-Monumentet» glorifierar han getapojkarnas
hövitsman, vars storhet också var kung
Karls:
Den barnafromma hjeltetro, som brunnit
I tolfte Carols stora svenska sinne,
I Magnus Stenbocks själ ock bodde inne
Och derför han i döden seger vunnit.
Såsom en hängiven och trofast beundrare
av sin herre och konung framställes också
Görtz i en annan samtidig dikt, »Görtz’
sista ord»; han hade gjort Karl XII:s sak
helt till sin egen och gick därför med glädje
i döden, när hans hjälte fallit:
Just då en önskad fred var nära att kröna mitt arbet,
Hjelten sin lefnad slöt. Sverige dog med sin kung.
Sjelf jag följer med dem; dock klage ingen mitt öde,
Döden är herrlig, är skön, delad med Konung och Land.
Samma karolinska mentalitet, som Snoilsky
fångat i de båda senast berörda dikterna,
har han gett ett kongenialt uttryck åt också
i »Grenadieren», där krigaren låter sitt sår
förblöda av sorg över att sonen flytt i
kampen, »der Ryssen käckt gått fram».
Hinsides-perspektivet är för denne detsamma som
»Sinclairsvisans»: döden innebär i första hand
ett möte med kung Karl.
Förblöd, förblöd mitt sår;
Min graf är redd och gjord.
Till Konung Carl jag går,
Till himlens mönsterbord.
Samma Karl XII-svärmeri, som präglat
åtskilliga dikter i Snoilskys debutverk har
också utgjort en inspirationskälla för hans
följande diktsamling, »Orchidéer». Av
särskilt intresse är här framförallt
»Aftonunderhållning i Seraljen», där det på ett
egendomligt sätt förkroppsligats i en liten
harems-dams gestalt. Den lilla Zarinkas hjärta och
hjärna äro helt intagna av kung Karl:
Svenske Carl är hennes hjelte endast han och ingen
annan.
Lefvande för hennes öga står hans bild med moln på
pannan.!
I grund och botten är det Tegnérs »kung
Karl den unge hjälte» som här går igen.
Trotsigt kämpamod är den främsta av hans
egenskaper:
Hvad hon fröjdas att beskrifva, hur den nordiske
sultanen
Låter väldigt slagsvärd susa kring den vacklande
turbanen,
Hur med jättesteg han mäter fälten, hvarest kulor
kretsa,
Trotsar eld och krökta sablar i sin boning i Warnitza.
Svept som i en fältherrmantel af den tunga, krutblå
röken,
Ser han med ett gudalöje de fiendtliga försöken.
Men han är också som Tegnérs hjälte
generositetens och rättrådighetens representant i
en svekfull värld:
Stor och gifmild som en Haroun, ger han kronor bort
och stater,
Fler än Polens rike August på en högtidsdag dukater.
Han, rättrådighetens furste, hatar sveket och
förtrycket;
Han vill hjelpa dem som lida; och Zarinka lider mycket.
Slutligen får han emellertid också över sig
något av en liberal, garibaldisk frihetshjälte
från 1860-talet. Odalisken bönfaller honom i
tankarna:
Snarligt kom, du Nordens lejon, de förtryckta att
förlossa,
Kufva Islams hårda slägte och de kristnas bojor krossa!
Hvarje folk, i häkte hållet, till din blåa fana vinka!
Då bli alla trälar fria, fri från träldom blir Zarinka.
I diktens sista versrader skymtar åter något
av den enkla, bistra, tragiska storheten i
Karlasagans slutakt, som antytts redan i
»Häfdernas röst» och som nu på ett
verkningsfullt sätt kontrasteras mot det
sensuella orientaliska drömlivet. Diktaren tar
själv ordet:
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
