Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och Karl XII
Timra lustslott du i söder, medan nordan blåser kall,
Medan frosten genomisar nätterna vid Fredrikshall!
I den blodbestänkta drifvan sofver hjelten hos sitt
svärd.
Inga drömmar våga leka kring hans enkla hufvudgärd.
Den beundran för Karl XII, som
manifesterade sig i Snoilskys båda första
diktsamlingar, blev den grevlige sångaren
trogen livet ut. Så småningom tillägnade han
sig visserligen mycket av den fryxellska
och åttiotalistiska synen på kung Karl och
ställde sig med sina sympatier alltmer på
folkets sida. Denna inställning präglar som
bekant i hög grad dikterna
»Brandklipparen», »Slottsherrn» och »På Värnamo
marknad» i »Svenska bilder». Men han lyckades
aldrig helt förkväva sin ungdoms svärmeri
för den smärta hjältegestalten: han hade
därför alltför mycken seg trofasthet i sitt väsen.
Hans inställning till kung Karl kom
fördenskull nu att få en ambivalent karaktär:
han älskar och han hatar honom på samma
gång. Snoilsky var själv livligt medveten
om denna dubbelhet i sitt känsloliv och har
vid ett par tillfällen direkt analyserat den,
bl. a. i ett av Henry Olsson redan citerat
brev till Estlander, där han betygar sin
»hjärteblödande medkänsla med» det svenska
folkets karolinska pinohistoria och
bekänner »en inrotad bitterhet» mot Karl XII men
samtidigt karakteristiskt nog tillägger att
han »ej alldeles kan undandraga sig det
fängslande, som omgifver den smärta gestalten i
den blå rocken». Samma dubbelhet i
inställningen kommer också till uttryck i ett brev
till Heidenstam av den 5 aug. 1897 med
anledning av att han fått mottaga dennes bok
»Karolinerna». Han bekänner, att den slagit
an på honom i ovanlig grad genom fantasiens
djup och kraft, och fortsätter: »Ifall jag,
såsom glödande patriot, älskar de gamla
Karoliner, har jag deremot aldrig kunnat fullt
förlika mig med Karl XII själv. — Min
känsla för hans minne väger mellan hat och
kärlek. Jag kan aldrig förlåta honom
sam-manstörtningen av Sveriges politiska storhet,
vilket jag ingalunda anser hava varit
historiskt nödvändigt. Det vart det allenast
genom ’hjältekonungens’ hjärtlösa, själviska
dårskap att uppoffra sitt härliga folk för att,
under skeppsbrottet, åt sig rädda ryktet
såsom den där ’icke kunde vika’. Och därtill
denna inbundna otillgänglighet, denna
slutenhet för varje synlig yttring av sorg eller
glädje! Jag älskar honom icke — och ändock
hänföres jag stundom. Rätta nyckeln till
hans gåta finner ingen.»
Den nya tiden hade gjort Snoilsky
misstänksam mot sitt ungdomssvärmeri, men i
djupet av sitt väsen var han dock den samme.
Levande vittnesbörd om denna hos Snoilsky
kvarlevande, halvt ofrivilliga beundran för
Karl XII möter flerstädes i hans senare
diktning: kung Karls gestalt skymtar här
överallt, skymtar och försvinner och dyker
upp på nytt. Snoilsky blir honom inte kvitt.
Vi se honom käckt trotsa de lurande
fiendernas musköter i den moskovitiska vildmarken
(»I Ryssland»):
Vid eftertruppen, där faran är,
Och bakhåll på snåren glänta,
Där följer Karl sin tågande här,
Där är han säkrast att vänta.
Gif akt, där spränger en smärt och lång
Gestalt, som fienden känner.
Vi höra hans pamp klappa på Stralsunds
slutna stadsport (»Stralsund»). Och han
träder oss till mötes i sitt folks hängivna kärlek.
I »Hemkomsten» intar hans bild
högtidsplatsen på de svenska torpstugornas väggar,
och i »Brandklipparen» antyder Snoilsky,
att den intar samma plats även i det svenska
folkets hjärtan. Det följer honom hängivet
på hans segerbana. Det går mangrant ut på
hans bud emot en hel beväpnad värld och
vadar »i blod på var okänd stråt, som Karl
pekat ut med sitt svärd», och tvingar, anfört
av honom, ryktet att andfått bära lysande
segernamn kring jorden. Det bringar honom
trofast alla offer:
Hur kriget slukade tropp på tropp,
Ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.
Och det följer sin konung troget ännu
genom motgång och nederlag och offrar allt
för hans välgång: han är i sanning deras
hjärtans herre:
Omkring sin hjelte slöto de blå
En ständigt glesnande mur,
Ej död, ej träldom, de aktade på,
Blott han komme lyckligt härur.
Snoilsky tillerkänner med andra ord Karl
XII samma underbara makt över de svenskes
sinnen som tidigare romantikerna och senare
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
