Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
Heidenstam och Selma Lagerlöf bevittnat
och besjungit. Det är för övrigt i
överensstämmelse med denna grundkonception som
han i »Stenbocks kurir» låter den över
Helsingborgs-segern jublande folkmassan kring
Slottet glädjedrucket sorla:
Nu bytes sorg i lycka!
Nu få vi hem kung Karl!
och som han såsom de sista orden i den brutne
Olaus Rudbecks mun lägger välsignelsen:
»Gud skydde Carolus och vårt land».
Sitt mest monumentala uttryck har denna
indirekta Karl XH-apoteos i Snoilskys
senare diktning emellertid fått i de båda
dikterna »Stenbock vid svarvstolen» och »Aurora
Königsmark».
Den förra dikten skildrar ett gripande
ögonblick i den dådlystne, fosterlandsälskande
fältherrens danska fångenskap på
Fredriks-havns kastell. Den starka vinterkölden håller
på att bygga en bro över Sundet, och i Skåne
står kung Karl i spetsen för en stark här.
Vad under att fångens förhoppningar få
nytt liv! Några dagars köld till, och han kanske
åter är fri:
Än lefver kung Karl. Sin goda sak
Han värnar med värjan i handen.
Ett åskmoln, laddadt med blixt och brak,
Han står på den skånska stranden.
Hans längtan blir så stark och levande, att
han ett ögonblick upplever drömmen som
verklighet. Han tycker sig höra
Stenbocksmarschen klinga och skymta de gamla
välkända blå-gula gestalterna därute i dimman.
Och han ser en jublande sekund som i en
vision kung Karl själv, sin älskade herre:
Men i ett nu han förgäter allt —
Hur stormande hjärtat klappar
Inför en reslig och smärt gestalt,
I rocken med mässingsknappar!
Mot pampen lutad, på gammal sed
Kung Karl sin hand honom räcker,
Och böjd öfver elghudshandsken ned
Med kyssar han handen betäcker.
Alla de gångna årens bitterhet har försvunnit:
Han känner, hur afund har skött sitt spel
Hos hjelten den fångne att svärta,
Hur lömskt de uttydt hvart mänskligt fel,
Förtalat hans redliga hjärta.
Ett enda ord är tillräckligt strax
Att väcka de flydda tider:
»Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
Så fick jag dig åter omsider!»
Drömmen är emellertid endast en dröm;
Stenbock befinner sig strax åter i
verklighetens värld, och han blir samtidigt också
medveten om att drömmen ej heller kan bli
verklighet; vinden har slagit om och i forsande
vattuf löder sprängt isbryggan.
Om samma intensiva betagenhet inför den
unga hjältegestalten vittnar »Aurora
Königsmark»; också under mannaåren tar sig
Snoilskys hänförelse såsom under
ungdomsåldern formen av en kvinnas
kärleksförklaring: »Aurora Königsmark» från 1887
utgör i detta hänseende en direkt pendang
till »Aftonunderhållning i Seraljen» från
1861. I båda dikterna är det en kvinna i
fiendelägret som tar parti för kung Karl,
för motståndaren, den enkle, rättrådige,
renhjärtade svenske krigarkonungen. Aurora
Königsmark, som blivit Augusts mätress,
vämjes vid sin ställning och svärmar för
sin herres fiende:
Besjungen, beskrifven tusenfaldt,
I mörkblått och elghuds-handskar,
En segervinnare öfverallt
Mot saxare, ryssar och danskar,
Mot falska grannar ett ljungande svärd,
Men ren som en femtonårs tärna,
Stod Karl i en lumpen och lågsint värld
Att rätten och sanningen värna.
Hon följer fascinerad hans segerbana och
jublar över hans framgångar:
Kom skräcken till August med en stafett
Att åter det gått som vid Narva,
Då jublade hemligt Aurora: rätt!
Mer stryk är just hvad de tarfva!
I ett av dessa krigets mest kritiska
ögonblick vänder sig August till Aurora och ber
henne, förlitande sig på hennes
tjusningskrafts makt, att bli hans ambassadör till
kung Karl. Aurora antager anbudet, men av
andra motiv än August anar: hon skall nu
äntligen få träffa sina drömmars hjälte.
Hennes hjärta jublar:
När skall jag se min hjelte —
Blå röck och läderbälte?
Du Sveriges unga ära,
När kysser jag din hand?
Hvad rör sig i mitt hjerta
Af stolthet och af smärta?
Jag älskar Hans Kristofers
Och Otto Vilhelms land.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
