Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dansen kring Järnkalven. Slitningar och omslag inom aktuell sovjetrysk filosofi. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dansen kring Järnkalven
»a-dialektiska», mekanistiska materialismen
(inhemska företrädare: Bukharin och
Ti-mirjazev); mot den »dialektiska» idealismen
(hos Deborin, Karev m. fl.); slutligen även
mot den »a-dialektiska» idealismen (hos en
Bogdanov och Ernst Machs övriga ryska
anhängare) .
Huvudfienden är dock den mekanistiska
materialismen — »därför att denna anses
sammanhänga med en avvikelse mot höger
och med storagrarernas ideologi». En kuriös
och för västeuropéer hart när oförståelig
sammankoppling! Men denna äldre, verkligt
konsekventa materialistiska riktning
för-dömes även av andra skäl. Man förebrår den
sålunda, att den otillbörligt underskattar
materien. Denna frånkännes sålunda av
mekanisterna inre liv och »dynamik», varvid
just de dialektiska ryska materialisterna
lägga största vikt. Ännu en anklagelse:
uppfattad som död, plump, overksam massa
förmår materien ej heller att entusiasmera
och skänka stämningsvederlag åt de själar,
den antireligiösa propagandan fångar i sina
garn och berövar trons och
odödlighetsperspektivets tröst. Den mekanistiska
materialismen stör och försvårar på detta sätt
denna riksviktiga propaganda; därför kan den
varken nyttjas eller tålas inom sovjetryskt
område. Den utgör ett ateistiskt hinder
för avkristningen! — Så utlägger i varje
fall Nicolai Berdjaev läget för oss.
Men där gives ännu en nötningspunkt
mellan denna grovhugget mekanistiska och denna
finare »dialektiska» materialism, och den
ligger på samhällslärans och det
klasspolitiska skeendets område. Inom socialpolitisk
praxis för nämligen den förra på sin höjd till
en de korslagda armarnas politik; till det
oting, som sovjetspråket betecknar och
fördömer såsom »samotiok» eller en flödandets,
en självförverkligandets filosofi. Enligt detta
fördärvliga åskådningssätt gå inom det
socialpolitiska livet alla händelser i fullbordan
s. a. s. av sig själva. De betraktas som
oundgängliga verkningar av den objektiva
ekonomiska processen, utan varje medverkan av
stridbar klassvilja och hårdnackad
klasskamp. Berdjaev utvecklar detta tema
närmare så: »Samotiok-teorien är en följdriktig
ekonomisk determinism; i dess belysning blir
proletariatets diktatur, det kommunistiska
partiets envälde överflödiga och
meningslösa. Den aktuella sovjetfilosofien vill
emellertid framför allt rättfärdiga denna diktatur
och bevisa dess ändamålsenlighet — inom
ett agrarland med en outvecklad kapitalism,
föga talrikt proletariat och ett bondeskikt,
som med sina 80 % utgör ett utslagsgivande
flertal av den samtliga befolkningen.»
Ironien i dessa ord är åtminstone kännbar.
Och man förstår den. Situationen skriar mot
sig själv i kraft av sin egen disproportion.
Men ett sådant sakläge inbjuder i sanning
icke till avvaktande passivism eller
ekonomisk fatalism — icke till »samotiok» i någon
form. Kommunisterna veta det bäst själva.
Därav deras agg mot »mekanismen». Därav
också deras kamp mot alla riktningar inom
samhällsvetenskapen, som tänka
naturalistiskt. Eller som Berdjaev klarlägger läget:
»Under dessa betingelser vinner frågan om
den bestämmande makten i historien en
central betydelse. ’Produktionskrafter’ eller
’produktionsförhållanden’, den objektiva
ekonomiska processen, som gör varje
klassinitiativ överflödigt, å ena sidan — eller å andra
klasskampens dialektik, som i sitt
revolutionära strävande bryter igenom alla utifrån
pålagda skrankor: till detta dilemma
tillspetsar sig motsatsen mellan den mekanistiska
och den dialektiska materialismen.
Sovjetfilosofien stod inför valet mellan den
meka-nistiskt-passivistiska och den
dialektiskt-aktivistiska uppfattningen av materien, denna
tillvarons urkälla, och har oförbehållsamt
bekänt sig till aktivismen.» Ja — denna
filosofi har, törs man säga, velat inblåsa en
revolutionär anda i själva materien. Den
vill låta det kämpande proletariatet endast
fortsätta och ge högre uttryck åt dessa i
stoffet slumrande krafter och tendenser.
Samma spänning mellan mekanistisk
nödvändighetslära och aktivistisk-revolutionär
grundåskådning möter vidare i fråga om
inställningen till religionen. Här mena
mekanisterna, att just i kraft av »samotiok», av
det stora lagbundna flödandet i världen, skall
religionen försvinna av sig själv, medan
aktivisterna eller leninisterna hålla en
planmässig ateistisk propaganda för
oundgänglig. Och därför ställa sig dessa senare skarpt
avvisande även till den av fysiologerna
Pavlov och Bechterev skapade reflexläran,
den s. k. reflexologien — den amerikanska
»behaviorismens» ryska föregångare. I detta
strängt fysiologiska betraktelsesätt vädra de
en skadlig passivistisk hållning till tillvaron
och ett misskännande av det för det
mänskliga själslivet säregna. — »I sanning», ut-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
