Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dansen kring Järnkalven. Slitningar och omslag inom aktuell sovjetrysk filosofi. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Nyman
brister härvid också Berdjaev, »en märklig
anklagelse från leninisterna, vilka alltjämt
pläga beteckna sig såsom materialister!» Man
ger honom gärna rätt häri. Ty därmed taga
de i själva verket samma argument i
munnen, som annars materialismens,
reflexolo-giens och behaviorismens idealistiska
motståndare bruka uttala. Här är rösten i
sanning Jakobs, fastän händerna äro Esaus.
2.
Var stå de alltså, dessa »generallinjens»
myndiga väktare, då de på detta sätt
bekriga sina närmaste meningsfränder med
sina egna fienders vapen?
Hur denna deras frappanta avvikelse från
den genomfört mekanistiska och
reflexologiska uppfattningen tar sig ut i ett konkret
fall, ses av följande. En gruvarbetarstrejk
utbryter i England. Strejken misslyckas. Då
förklara de ryska reflexologerna den som en
arbetarklassens automatiska reaktion på
regeringens förordningar samt dess fiasko
genom att hänvisa till den sociala miljön.
Allt detta blir för dem blint samverkande
led inom en oerhört sammansatt kollektiv
reflexrörelse. Det är som att draga i ett snöre:
trettio tusen nervsystem omkopplas på ett
visst sätt. Leninisterna däremot betrakta
strejkens ogynnsamma utgång såsom en följd
av socialisternas förräderi. Men »förräderi»
är, nogsamt att märka, ett psykologiskt och
moraliskt begrepp. Det innebär en sedlig
förkastelsedom, och ingen vettig människa
ger sig att »sedligt» harmas över en automat!
»Så nödgas sovjetfilosoferna genom sin
aktivism till en psykologiserande och
moraliserande tydning av de historiska
sakförhållandena», tillfogar Berdjaev med rätta.
Detta blir paradoxiens udd.
Som en följd av samma allmänna
handlingsfilosofi opponera »generallinjens» tänkare även
ihärdigt mot naturlagarna och »tingens
objektiva gång». Berdjaev går så långt, att han
påstår att oföränderliga naturlagar över
huvud icke existera för sovjetfilosofien.
Genom klasskampen och proletariatets
samlade ansträngningar kunna även dessa lagar
uppluckras och övervinnas. Kanske äro de i
grund och botten endast de »borgerliga»
fysikernas och »storagrarernas» illsluga
uppfinningar? För det millionhövdade kollektivet:
Partiet, Sovjetrepubliken, få i varje fall inga
skrankor finnas varken inom politikens eller
den materiella ordningens värld.
En annan huvudpunkt, vari »generallinjen»
avviker från mekanisterna, gäller
kvalitetens, beskaffenhetens, vikt och betydelse i
tillvaron. Endast de »dialektiska»
materialisterna, V. J. Lenins andliga bröstarvingar,
förmena sig ha till fullo insett, vad kvalitet
egentligen innebär. Därför sammanslå de ej
heller, såsom mekanismens anhängare, det
psykiska med det fysiska. Nicolai Berdjaev,
deras vakne och outtröttlige vedersakare,
anger deras ståndpunkt i denna fråga såsom
psykofysisk parallellism och framhåller, att
de vid varje försök att klart och entydigt
formulera sin filosofiska tankegång i denna
viktiga punkt glida över i åskådningar, som
icke längre äro materialistiska.
3-
Energiskt avböja leninisterna å andra sidan
även Ernst Machs filosofi, även om kampen
mot den österrikiske fysikerns fenomenlära
icke f. n. är aktuell i Rådsryssland, då den
icke räknar några anhängare inom
kommunistiska partiet. Men tidigare, fore
stats-välvningen och bolsjevismens blodiga
genombrott, gjorde de båda tänkarna Bogdanov
och Lunatscharskij försöket att
sammansmälta marxismen med Machs och Richard
Avenarius’ filosofi. Mot detta försök riktar
sig också Lenins enda rent filosofiska arbete,
»Materialism och empiriokriticism», vilket
stämplar Avenarius’ och Machs åskådning
såsom en borgerligt reaktionär och med
marxismen oförenlig lära, då den icke skapar
en för klasskamp och revolution gynnsam
atmosfär. Och vad särskilt Bogdanovs till
empiriokriticismen nära anslutna kosmiska
fenomenlära, hans s. k. »tektologi» angår, så
förkastas den platt av leninisterna såsom
utmynnande i en naturalistisk-passivistisk
samhällslära .och därmed i hjärta och njurar
motsatt den »sociala titanismens» ideal.
Vid sidan om Bogdanovs och
Lunatscharskij s numera en smula föråldrade irrlära
framstår slutligen såsom den ojämförligt svårare
den av Abraham M. Deborin och hans
falang företrädda »dialektiska idealismen».
Denna riktning, Deborin, Karev m. fl., för
en tid nära nog den ledande på den
»filosofiska fronten» i Rådsryssland, står i det hela
Hegel närmare än marxismen; och om dess
lärda skärmytslingar med den mekanistiska
materialismen å ena sidan, med den
»dialektiska» materialismen å andra samt dess
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
