Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
verkar som om flickan bleve stenad med
klichéer. Överhuvud torde den suveräne
berättarens nya novellsamling nog få betraktas
som ett mellanspel för att fylla en paus.
Själva titelnovellen, »Sista äventyret»,
förefaller underligt mekaniskt sammansatt:
arkitektdebatten om funktionalismen och den
vackert vredgade uppgörelsen med
antisemitismen i Naziland ha dock rätt litet inre
sammanhang med själva den lätt
melodramatiska historien i luxuöst romantiserad
Parismiljö, som föranleder återfall i
flanördiktningens lyriskt meditativa självspeglingar.
Vackrare kommer detta sista stämningsläge
till orda — utan bihang av aktuell debatt —
i berättelsen om hur en medelålders
vetenskapsman upprepar den bergsvandring som
avgjorde hans liv i tjugoåren, för att
gottgöra en symbolisk handling av ungdomligt
blasfemisk självkänsla. Den blir ett vackert
eftersinnande kapitel ur en gralsökares saga.
Två av Sigfrid Siwertz’ jämnåriga hade anno
35 samlat sig till stora romaner, som strax
märktes i mängden och som torde komma att
märkas även i båda författarnas produktioner
— vilket kanske betyder än mer. Hos Gustaf
Hellström och Elin Wägner känner man
strax igen det säkra greppet om personer och
händelser, berättelsens spänstiga rytm, som
uppehälles utan avslappning eller andnöd,
och den tränade, av intet svällande löskött
besvärade prosan, som aldrig tappar balansen
och alltid behåller sin mänskligt upprätta
hållning av vettigt resonnemang. Det är hela
detta författarsläktleds signum, deras
konstnärskaps tillskott till den svenska litterära
traditionen. Hos Gustaf Hellström har alltid
den djupt penetrerande, ofta obarmhärtiga
intellektuella analysen av jagets och den
mänskliga omvärldens företeelser fått intimt
samverka med en ovanligt snabb, precis och
konkret observation av den yttre verklighetens
ting. Han har, även då kamrater och
själsfränder ryckts med i någon form av viljekult
och aktivitetssvärmeri, envist hävdat sin rätt
att få stanna kvar på observatörens post;
hans fantasi är mer kommenterande än
konstruktiv; sina miljöer studerar han med den
yrkesvane utrikeskorrespondentens metoder,
men med en intensitet som gör
historieskrivning av reportaget och analysen; hans stora
romaner äro studier över världskriser, vare
sig dessa utspelas i snörmakare Lekholms
släkt eller i polismästare Malmros’ själ.
I den nya romanen äger världskrisen rum
på Tjurö längst ute i Stockholms skärgård, och
den utlöses av att gumman Bohm går bort
från ett glädjelöst liv. Hennes man hade en
gång haft ett svindlande kristidsanbud på sin
ägande holme Tjurö Kalv, men av ren
snålhetsinstinkt och rävspel svana gapat jämnt så
länge efter än mer, att det korta tillfället
försvunnit; sen dess hade myten om gubben
Bohms sagolika rikedom sällat sig till de
andra svarta ryktena kring öns demoniska
figur, som folkilsket avreagerar sin
ägorättskomplex mot en allt lystnare och farligare
omvärld, — den ende på den hotel lägda
sommarnöjesön, som kan kalla en bit jord och
ett fiskevatten för sitt eget. Två fientliga
partier lura på tillfälle att exploatera
tjuvgubben med Tolstoj skägget —• å ena sidan
frukten av hans påtvungna giftermål, en
glupsk och svällande och känslofråssande
dam, i lyckligt äktenskap förenad med öns
utfattiga kvickhuvud Butikvitsen, och å andra
sidan Tjurös hemmabolsjevik och lagsprängde
kverulant, som sammanlever med Bohms
imbecilla f. d. piga och älskarinna och låtit sin
konstnärsambition som båtbyggare drunkna
i en allt dästare arbetsskygghet. Dottern
erövrar den strategiska positionen vid gumman
Bohms dödsbädd, men en katastrof vid
begravningskalaset kastar änklingen i
motpar-tiets armar; man sammansvärjer sig för att
undanhålla dottern hennes laglott, man
mix-trar med bouppteckningen —■ och dottern
söker upp en advokat i stån. Därmed är
stormen lös över Tjurö. Den ena processen
ger den andra. En efter en dras
människogrupperna på ön med i virveln.
Vinningslystnaden spelar upp, och maktbegäret går i
dansen, gammalt agg vaknar och samlad
hämndgirighet spritter till — och krav resas och
motkrav upptäckas, och människoödena bli till
mäld mellan den officiella Rättvisans tunga
kvarnstenar. Först upphetsade, småningom
utpinade, till sist förbrukade, ruinerade —
Tjuröborna komma in under de stora krigens
lag. Och kvarnen mai vidare, långsamt och
säkert och omutligt rättvist.
Det har sagts, att Gustaf Hellströms
roman vore hjärtlöst närgången mot folket
på en lätt igenkännlig skärgårdsö, som lär
kunna hittas också på vanliga kartor.
Därom kan anmälaren icke yttra sig. Men
det är sant, att det är en grym bok.
Visserligen uttalas dess sens moral, när
handlar-frun en sömnlös natt upptäcker att även
Bohm är en lidande och ömkansvärd va-
IOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
