Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
I Ulla Le Forts död, som avslöjar Reginas
dubbelliv, känner prästen samma budskap
från Herren Sebaot som Crusimontan den
gången blixten slog nattvardskalken ur hans
rusiga händer. Och som Crusimontan vill han
draga med i sin väckelse samhället, som nu
ligger under den gudomliga kärlekens
straffande hand. Hans egen förkrosselse och
Regina Montans botgöring skola bli de makter
som komma Gåtatorp att i absolut förtröstan
lämna sitt öde i Guds hand — som skola
erövra det åt Guds Rike. Men katastrofen har
också väckt andra krafter ur deras
trollbundna dvala. Bankdirektören har kommit;
han underkände den gamla ledningen, men
han hade förtroende för unge Albert Fristedts
plan att reorganisera fabriken som
kooperativt företag. Banken vill stödja planen —
på villkor att unge Le Fort, den nya tidens
man, engageras i företaget. Perspektivet
öppnas mot ett annat slags Gudsrike — viljornas
uppryckning till gemensamt arbete, under
gemensamt ansvar, för gemensamt väl: det
är vad samhällsandan och forskningsandan,
konstapel Språng och doktor Udd, kunna
fatta som Guds vägar. Och de segra. Prästen
avstår från väckelsemötet — Guds kraft var
icke stark nog i hans kallelse; Regina fås att
avstå från sin botgöring och försvinna från
Gåtatorp, så att Jean Le Fort kan återvinnas
åt arbetet.
Men konstapel Språng och doktor Udd
få avstå från varandra: de få icke utnyttja
sin seger till att leva samman i den kärlek,
som dem emellan icke skulle behövt stöd
av någon ansträngd förståelse; de ha var
på sitt håll arbete att göra — och var sin
människa att vårda, som lidit nederlag
genom deras förvållande. Det personliga offret
— för vettiga ändamål, icke som egenvärde! —
är icke undanskaffat från de Guds vägar, som
Elin Wägners människor få vandra. Och
det fördölj es icke, att vägen framåt blir svår
för det rensade, men medtagna Gåtatorp.
Men tron finns med, även om den inte
försätter några berg alldeles bums. Det är denna
tro som ger ljus och värme åt Gåtatorp och
förlägger det till en annan värld än Tjurö.
Det är ingen kolartro, och den förvänder inte
synen. Folket i Gåtatorp avslöjas i sina
primitiva illusioner och pretentioner lika
obevekligt som folket på Tjurö — men icke lika
obarmhärtigt. Elin Wägners författarskap har
givit ännu ett av de sällsynta exemplen på
att trosvisshet och medkänsla kunna förenas
med handfast realism och en skarpsyn som
icke duperas.
Även hos yngre författarsläktled kan man,
i mer eller mindre tydliga ansatser, märka
romantekniska tendenser som påminna om
Gustaf Hellströms och Elin Wägners: att
lägga upp berättelser i episkt format, där
spänningsmomentet tillvaratas och där
kriser i mänskliga kollektiver belysas. Walter
Ljungquist har visserligen i sin nya roman
— som icke är identisk med hans här
tidigare omtalade stora manuskript! —•
kommit att använda ett redan alltför välkänt
konstgrepp. De svåra konflikterna inom en
manstark släkt bli avslöjade, medan alla
anförvanterna äro samlade till en familjehögtid
på en herrgård. Festföremålet är släktens
stora gamla dam, som med sin
övermänskliga styrka och vishet lyckas avveckla
tragedierna och återställa släktingarnas samförstånd
inbördes och med livets makter. Det är en
roman typ som snart borde vara uttjänt — dess
bästa möjligheter ha realiserats för länge
sedan i ett hos oss nästan okänt epos, »Jalna»
av den kanadensiska författarinnan Mazo de
la Roche. Familjekonflikterna i Ljungquists
roman äro inte väsentliga nog för att
intressera. Men som svensk prosa är den ett väl
genomfört virtuosnummer i Hemingways
maner (visserligen faller förf. ibland för
frestelsen att plocka in i replikerna de
stämningsutbrott och psykologiska kommentarer, som
av stilartens regler äro bannlysta från
berättelsens knappa saklighet). Och man minns
en ovanligt vacker och trovärdig bild av ett
helt nutida ungdomspar — som förf. roat sig
med att hålla utmanande fritt från ali
sexual-romantik; Jo och Tom prestera ett mycket
effektivt försvar för funktionalismen som
livsform. — Debutanten Gudmund
Gustaf-Janson har velat gestalta historien om en
uppfinnings tillkomst och väg genom världen till
ett teknikens epos; det kulminerar i den nya
uppfinningens kraftmätning med den
världsindustri, vars bestånd den äventyrar. Uppslaget
är magnifikt, men krafterna ha icke räckt
till — eller rättare, de finnas, men ha icke
blivit effektivt disponerade. Förf. har varken
orkat tygla sin tekniska sakkunskap eller sin
måttlösa fabuleringslust. Långa stycken verka
ny upplaga av »Uppfinningarnas bok», och
ofta förlorar sig berättelsen i nyckfulla sviter
av episoder och inlagda historier, ibland
fyndiga och spännande, ibland groteska, stundom
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
