Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. E. Florman.
Ett drömspel: Slottet. Dekoration av Isaac Grunewald och
Sven-Erik Skawonius.
folkliga, precis som hon skulle vara. Man
såg också på henne med rörelse, då samvetets
storslägga började att gå. Främst bland de
uppträdande var dock Jakob—Lars Hanson,
vilken utformat en typ, som gav
beskedlighetens storhet, om denna paradox kan
till-låtas. Han var en lugn, god bonde. Han
ingav aktning och verkade ej det ringaste
löjlig, som beskedliga så ofta göra. Han gav
bondens enkla storhet i röst och åtbörder
och var liksom pjäsen i dess helhet äkta.
Då det är fråga om lidandeskapacitet är
Strindberg oöverträffad. Han skaffar med
fruktan och bävan, han hädar också, rädd
att blixten skall slå ner. Han tycker det är
synd om människorna och sig själv, och
ändå, det frågar man sig, har någon bättre
än han förstått den ohyggliga sanningen i de
La Rochefoucaulds ord: »Det finns i andras
olyckor något som ej misshagar oss.» Det är
det djävulska i vår natur. Strindberg påstår
också, att människorna ha en instinktiv fasa
för andras välgång.
Hela livet är kanske en dröm, en mardröm,
från vilken vi skola efter döden uppvakna,
det ha många med Strindberg trott. Av
drömmen få vi ibland veta våra hemliga
önskningar, nedhållna i det undermedvetna
av hämningar då vi äro vakna. I Ett drömspel,
som har drömmens förvirrade form och där
han gett de uppträdande mer än vanligt av
sitt väsen, är verkligheten för att använda
hans eget ord »dematerialiserad». Det är i
flera avseenden hans mest intressanta arbete,
och genialt har Martin Lamm analyserat de
olika beståndsdelarna och skarpsinnigt
utvecklat vilka verklighetsmoment som
omarbetats i skaldens fantasi. Lamm har gett
helhetsbilden av det stora diktverket, den
bävan, elakhet, intuition, vidskepelse och
medlidande, som smält ihop till ett diktverk
av sällsamt eggande art. Lamms utredning
har också den humor, som så sorgligt saknas
hos den store kverulanten. Så meddelar han,
att Strindberg av »etikettsskäl» adresserar
sina anklagelser mot Indra och ej till »den
evige» Jehova. Och Lamm anser med fullt
fog, att människorna borde bedja Gud om »ett
något bättre lynne». Det skulle vara av
intresse, om Strindbergs ansikte kunnat filmas,
då han åhörde ett dylikt förslag.
Vill man på tjugunio sidor få extraktet av
hela August Strindberg, bör man läsa
Martin Lamm, Strindbergs dramer, del II, sid.
307—336, om Drömspelet. Gör det, ty det
har väl sitt intresse att få exakt veta, hur vår
store, över världen berömde landsman,
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
