Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Gabriel Alw—Advokaten. Lars Hanson—Officeren. Tora Teje—Indras dotter.
Ett drömspel.
Fot. Almberg & Preinitz.
världslitteraturens mest intressanta
psykologiska fall, i verkligheten var.
År 1907 den 17 april gavs Ett drömspel för
första gången på Dramatiska teatern, och
Strindberg fruktade, att en katastrof skulle
hända, att en komet förmodligen skulle stöta
ihop med jorden. Strindberg tycks ha tagit
sina premiärer på fullaste allvar och som
huvudhändelser i universum. Då
Strindberg på 1880-talet mottog mängdens hyllning
efter en föreställning av Lycko-Per,
förundrade sig en mig mycket närstående person
åt att Gud ej slog ned honom. Ett par
decennier efteråt undrade författaren själv,
varför Gud ej gjorde det.
»Ett drömspel» har aldrig givits mera
fulländat både vad uppsättning och spel
beträffar än denna gång. År 1921 satte
Reinhardt upp stycket på Dramatiska teatern,
men det var ej så lyckat. Här hade nu, då
stycket uppfördes 1935, Sven-Erik
Skawo-nius gjort dekorationer och Isaac Grünewald
utfört lyckade projektionsbilder, särskilt
passande i ett drömspel. Olof Molander hade
nedlagt de största omsorger och stor kunskap
att gestalta det diffusa, geniala diktverket.
Indras dotter—Tora Teje, som från
stratosfären nedsteg till jordytan, tyckte med skäl
att luften var litet väl tjock, och hon fick
inse, att ej ens en gudinna var tillräckligt
snäll att vara hustru åt Strindberg. Hon
mässade och klagade kanske litet för mycket,
men det är ingen lätt sak för gudinnor att
tala naturligt nuförtiden. Annat var det på
1600-talets Paristeatrar, då man alltid fick
tala versen, gudarnas språk, och måste göra
det i stor stil. Det har framhållits, att
drömspelet ej är så nattsvart pessimistiskt som de
realistiska kammarspelen. Drömmen låter det
hemskaste stå i ton, det är nog sant, men
fråga är, om ej den optimistiske Officeren—
herr Lars Hanson är det allra hemskaste.
Hoppfullt störtar han genom livet med sin
rosenbukett, som blir risigare och risigare.
Det ligger något av rörande fånighet över
honom, över hans anlete finnes något av
hemskhet. Han håller humöret uppe, därför
att han aldrig får råka sin efterlängtade
Viktoria. Vad Anna Maria Lenngren skriver
om »Den olycklige i kärlek», där hon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
