Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur in
upplysningstidens välvishet säger om de
kvinnor som gjort en man olycklig och som
han mist:
»Än då den tredje — frågar du,
Vad blev väl hon? — Hon blev min fru»,
det säger Strindberg på ett djupare plan:
Viktoria blev alltid efterlängtad och älskad
av Officeren därför att han icke fick henne.
Den ständigt lurade är den som ej blir
riktigt besviken, som Officeren. Men
Affischören—Axel Högel, som fick sin så länge
efterlängtade sänkhåv, tyckte inte att den var
så bra som han hade tänkt sig. Hos
Advokaten—Gabriel Alw fanns något av lidandet
för människorna, antytt genom en
korsfästelsegest, och också något av Strindbergs
egen juridiska dialektik med evigt pro et
contra. Hela typen, mästerligt formad också
av skådespelaren, hade det av evigt
dissekerande uppfrätta. Journalisten Billing i »En
folkefiende» behövde då och då ny påfyllning
av galla. Det behövde ej August Strindberg.
Beskt och bittert smakar allt, ej minst det
som har att göra med det officiella. Hans
hat mot lärarna kommer fram i den härliga
skolscenen, där Officeren vrider sig under
Magisterns sadistiska rottingslag. Diktaren
förekom själv livslevande i Ivar Kåges
mästerliga maskering, där han satt med Indras
dotter i Fingalsgrottan — den lär, försäkrar
författaren i Blå boken, vara byggd och icke
naturlig — och undervisar henne om denna
snöda världs lägenheter och faran av att
stiga över kyrktornets skugga på landsvägen.
Lyckligtvis kommer ett moln över skyn, och
då är det ej så farligt. Dylikt är pjoller, men
ofta har han slagrutan för att finna djupaste
sorg och lidande, och gamsäkert slår han ned
på åtelen. I »Ett drömspel» finner man August
Strindberg hel och hållen.
För sjutton år sedan — det är ej så värst
länge se’n dess, så fort som tiden nu börjar
gå — spelades på Dramatiska teatern de
Flers och de Caillavets komedi eller
rättare komedifars Den gröna fracken, som så
obarmhärtigt gycklar med de fyrtio odödliga
och som så kapitalt roade dessa herrar, att
de till tack 1921 invalde Robert de Flers i
Franska akademien. Är stycket —• det skrevs
1913 — nu som repris gammalmodigt? Nej,
varför skulle det vara det, annat än
såtillvida att så roliga och välskrivna stycken
mvcket sällan förekomma nuförtiden. Franska
akademien är sig alldeles lik, man hade så
när sagt nu som då den bildades 1635. Den
högfine hertig de Richelieu, grevinnan
d’Eg-monts fader, som levde på 1700-talet,
frågade om man fick skicka sin stallmästare att
göra de övliga visiterna för att rekommendera
sig till inval. Han fick nej. Om en
akademivärdig socialistisk minister nu skulle fråga,
om han fick skicka sin chaufför att uppvakta
de odödliga i hans ställe, finge han säkert
också nej. Då det torde höra till
allmänbildningen att känna innehållet av nyssnämnda
komedifars, är det väl onödigt att här
redogöra för detsamma och säga, att unge
elegante, magre och välväxte samt alltigenom
korkade greve Hubert de Latour-Latour
genom ett erotiskt betonat knäfall för den
vackra, temperamentsfulla, amerikanskfödda
hertiginnan de Maulévrier, gift med en
medlem av akademien, oroade den högtidlige
hertigen vid hans plötsliga inträde. Dennes
sekreterare, den fattiga men klipska
Mademoiselle Touchard förklarar så situationen,
att unge Hubert bett hertiginnan verka för
hans inval i akademien. Hubert börjar
protestera med ett »N . . .», ursprungligen avsett
att bli ett nej, men ändrar detta ord till
»naturligtvis». Lilla Touchard, sekretererskan,
som var nièce till presidenten — man behöver
ej vara så ofantligt fin för det — ordnar på
hertigens lantslott så att hon får tillfälle att
få av eller snarare ge till den blivande
akademikern en kyss av den beskaffenheten
att han vid dess början var likgiltig men vid
dess slut så entusiastisk, att man förstod
att händelsernas ström, om man så får säga,
skulle uppsöka en annan strömfåra. Vid
akademisammanträdet höll Latour-Latour ett
tal som var mycket roligt, om också på ett
annat sätt än det de Flers höll vid sitt
inträde i akademien, ett tal som också var
mycket roligt. Med pompös vältalighet hälsar
hertigen sin unge skyddsling men läser av
misstag upp några förtroliga inledningsord
till en biljett, som den unge mannen riktat
till hertiginnan och som kommit in mellan
manuskriptbladen. Det blir ett pinsamt
avbrott, under vilket akademisekreteraren
lugnar hertigen genom att berätta, att han
också blivit bedragen av sin hustru, men då
han genom fönstret såg akademikupolen
och tänkte på dess ärevördiga traditioner,
beslöt han sig för att ej göra skandal. Hertigen
gör detsamma offret för akademiens
anseende, och uppe i Elyséepalatset ordnas
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
