Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
saken så, att den unge nye akademikern
skickas till en kongress i Bukarest till dess
allt blir lugnt i Parissocieteten och sedan
gifter sig med presidentens nièce.
Sådana som vilja se de stora symbolerna i
det som sker skulle kunna säga att det
högaristokratiska och det demokratiska
Frankrike i dessa unga tu gingo upp i en
högre enhet.
Herr de Wahl hade som Latour-Latour just
den spänstighet i dumheten och den naiva
och solida självbeundran, som blev hög
komik. Av hertigen, spelad av Georg
Blicking-berg, hade skapats en verklig fransk
aristokrattyp. Det var en herre som man kände
hade varit yngling under Napoleon III,
försedd med en alldeles naturlig självkänsla
och lika fullkomlig obekantskap med den
verkliga världen som den unge
Latour-Latour. Han hade det jämnmått, som ej bara
greker och kineser utan också verkliga
europeiska aristokrater sätta så högt. President
Durand—herr Kåge hade liknande
självförtroende, demokratiskt betonat, men var icke
löjlig. Parmeline—herr Olof Winnerstrand
var utomordentligt lustig i sin roll som
pianisten men tog det kanske väl fortissimo.
En av de roligaste scenerna är då Parmeline
skildrar sin italienska kärlekshistoria på
flygeln, dock med uteslutande av ett par
takter, som av anständighetsskäl icke kunde
komma med.
Man kommer att tänka på den filosofiska
åsnan, som svalt ihjäl mellan två lika stora
doftande hötappar, då man såg
Latour-Latour mellan hertiginnan de Maulévrier—fru
Märta Ekström och mademoiselle Touchard—
fru Karin Molander. Han, denna fullkomligt
ofilosofiska åsna, var emellertid klokare och
tog först den ena och så den andra. Då
mademoiselle Touchard i första akten visar sig
med sina glasögon, tänker man, särskilt om
man är van vid franska pjäser och har sett
fru Molander förut: Den blir något då
puppadräkten spränges! Och hon blev också något
extra i sin friskhet och vitala lustighet. Och
hertiginnan! Skall Frankrike eller U. S. A.
vara mest belåtet över henne? Är det att rida
på ord att beundra hennes oskuld? Får man
komma med fula, etiskt betonade saker åt
en turturduva? Hon var allra rarast i sista
akten, då hon något matt efter kärlekens
vågsvall men utan tanke på självförebråelse
började återvinna sitt relativa själslugn och gav
en tacksam blick åt den gamle fine hertigen,
8—Ord och Bild, 45 :e årg. ~
som skänkt henne den sociala position,
vilken lämpade sig för en person med hennes
hy och figur och förmodligen också för hennes
miljoner.
Då Maria Stuarts sköna huvud den 8
januari 1587 rullade nedför schavotten i stora
slottssalen i Fotheringay, var drottningen
fyrtiofyra år. Elisabeth, hennes rival både
om män och om Englands krona, var
femtiotre, och sammanstötningen mellan dessa två
kvinnor och drottningar blev något av det
mest dramatiska i nyare tidens historia.
Teaterpubliken liksom ali annan publik och
även jurydomstolar håller naturligtvis med
den med vackraste hyn och figuren.
Schopenhauers ord om damer i allmänhet: »De se på
varandra som guelfer på ghibelliner», gälla
i allra högsta grad om Maria och Elisabeth.
Schiller var både historiker och romantiker,
och i sitt skådespel lät han Jeanne d’Arc
nästan bli levande upptagen till himlen, så
att han skulle slippa att ställa den goda flickan
på bålet. Här i Maria Stuart gick det
svårligen att låta Maria komma levande undan.
Både i sig självt och som det spelades här på
Dramatiska teatern är skådespelet av
gripande verkan. Det var dock synd att i
titelrollen den unga begåvade skådespelerskan fru
Signe Hasso fått en uppgift, för vilken både
hennes ungdomliga figur och arten av
hennes dramatiska läggning stå i vägen. Man
tänkte på, då man såg det starka vackra
skådespelet, hur förbluffad publiken på teatern
i Weimar år 1800 måtte ha blivit, då den fick
se denna historiska realism efter att under
snart tvenne sekel i de historiska pjäserna ha
åhört svulstigheter och fraser och, det får
man väl medgiva, oftast sett historien falskt
idealiserad. Måhända har i den utmärkte
skalden Bertil Malmbergs goda översättning
det alltför patetiska hos Schiller något
mildrats.
I snart trehundrafemtio år har det
diskuterats om Marias skuld eller oskuld. Enligt
senaste forskningar ha de s. k. kassettbreven,
som av många ansetts vara äkta och
ytterligare graverande för Maria, genom en
undersökning i Revue historique 1935 bevisats
vara otvetydiga förfalskningar. Att hon var
medveten om, att hennes älskare Bothwell
ville röja Darnley, hennes make, ur vägen,
anses dock fastslaget, och det går Schiller
in på i sitt skådespel. Det har påpekats, att
det även i katolska världen föreföll anstötligt,
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
