Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
att Maria kort efter mordet på maken,
som allmänt ansågs utfört av hennes
älskare, lät en protestantisk präst sammanviga
sig med Bothwell, sedan denne genom
skilsmässa blivit befriad från sin hustru.
Bothwell kommer oss något närmare genom
att han i slutet av sitt liv bodde i Malmö.
I nära tjugu år satt Maria som Elisabeths
fånge, och Schiller, som »håller med» Maria för
hennes olyckor och skönhet, är dock både
medveten om hennes skuld och framhåller även
den fara Elisabeth var utsatt för genom
uppror och lönnmordsförsök mot henne, som både
Englands och utlandets katoliker, så länge
Maria levde, oavbrutet anordnade. I alla fall
var det fullt historiskt med den osäkerhet
och det vacklande Elisabeth visade vid
dödsdomens underskrivande och dess
verkställighet. Maria var dock en kunglig person.
Föreställningen var i många avseenden
glänsande, uppsättningen realistiskt
övertygande — man får be om ursäkt om det låter
illa, men bra angenämt var det att se för
oss icke-modernister. Scenbilderna voro
utförda med utmärkt smak och sceniskt
imponerande. Blott två ting störde: att ridån
ej alltid fick skyla vridscenens virvlande
och att man ej någonsin fick intryck av
rymd, det senare dock kanske av den
anledningen, att man skulle ha känsla av att
Maria var innesluten i fängelse. Men någon
av tablåerna i Westminster-palatset hade
väl dock kunnat tilltagas i mäktigare mått.
Men det är verkligen onödigt att göra
små-anmärkningar på en så alltigenom lysande
och riktig iscensättning. Här fanns intet av
falsk teaterprakt. Allt gjorde, att man kände
tidsdoften. Också de arkitektoniska formerna
voro i detalj riktiga, och höjdpunkten var
kanske stora cheminéen i engelsk stil från
1500-talets slut och rummet där den fanns
med dess distingerade färghållning. Det är
ingen ringa sak att så kunna föra in oss i den
engelska atmosfären från 1500-talets slut.
Schiller borde ha på det angenämaste sätt
blivit glatt förvånad.
Två av de spelande gjorde sig starkast
gällande och kommo var för sig med en
mönsterprestation. Först Elisabeth, där Tora
Teje illuderade den egendomligt sammansatta
naturen hos den kanske märkligaste
drottning som någonsin regerat. I de tidsriktiga
dräkterna med sina tunnkrinoliner, som gjorde
henne till något av en övernaturlig,
ädelstensprydd gudabild, rörde hon sig än hotfullt och
hatfullt, än med den smickerhungriga
slam-pighet och dåliga ton gentemot beundrarna,
som påstås i så hög grad ha funnits bredvid
hennes kraft och klokhet. Liksom påven Julius
II brukade prygla upp sina kardinaler med
sin käpp, så fick Elisabeths käpp ibland dansa
på hovfolkets rygg. Överhuvud taget spelade
pryglet en stor roll i den gamla teatern.
Det ansågs som argument och av alltid
verkande komisk effekt. Prygel användes också
länge på skådespelarna själva av deras
direktörer. Armfelt skriver på franska: »Det
är endast med den strängaste disciplin som
man kan få cette canaille i gång. Jag har
gett käpprapp åt de Broen och örfilar åt
Ahlgren, men det hindrar ej», säger han,
»det bästa förhållande» — under
mellanakterna var han »skådespelares och
skådespelerskors gode och trogne kamrat i deras
orgier och nöjen».
Det är svårt att tänka sig den åldrade,
grovt sminkade drottningen till det yttre och
till det inre bättre återgiven än vad som
skedde här. Leicester—herr Lars Hanson,
vid denna tidpunkt hennes närmaste
gunstling, var ett exempel på, vilken värdefull
inblick en skådespelare kan ge ej bara då
det gäller att klargöra en person utan även
genom den högfine mannens uppträdande låta
oss få erfara hur ett helt tidsskedes ideal
varit beskaffat. Man behövde ej mer än tio
sekunder, då man först fick se honom, för
att säga sig: nu vet jag, hur en elisabethansk
gunstling ser ut och för sig. Elisabeth kunde
— och det har troligtvis riktigt framhållits
—- av anatomiska skäl ej ha någon älskare,
men hennes otroliga lust efter grovt smicker
gjorde att hon alltid höll sig med gunstlingar,
som kunde den konsten. Och ingen tycks ha
varit riktigare än Leicester. Hans
självsäkerhet, hans sirligt smilande sätt, hans rörelser,
fyllda av spanskhet som på ett Anthonis
Morporträtt, och det italienska lismande och
hala, som tiden så beundrade, fanns i denne
engelske hovman. Finge man döma av Lars
Hansons spel, skulle han som den allra
subtilaste historiske psykolog ha trängt in i
det slutande 1500-talets själ. Bara hans sätt
att himla sig, då han kysste Maria Stuarts
porträtt, skulle kommit hennes svenske friare
Erik XIV att avundas honom.
Gentemot Leicesters effiminerade
rörelseschema gjorde sig det maskulina och
redbarheten samt något urengelskt hos Paulet—
Olof Sandborg bra som kontrast. Ädel, tap-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
