Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
per och svärmisk ungdomlighet lyste från
Mortimers—-Uno Hennings ynglingagestalt,
och åt Burleigh, den allvarsamme och
hänsynslöse politikern, gav Gunnar Olsson
karaktär och trovärdighet. Huvudpersonen, Maria,
räckte, som nyss sades, i fru Hassos gestalt
icke till; men det fanns dock, särskilt mot
slutet, värdighet och rörande äkthet i
känslan, och i nattvardsscenen, som Goethe
ogillade — han var en korrekt herre efter
Sturm und Drang-perioden — rörde hon ej
minst genom den gripenhet, med vilken hon
närmade munnen till kalken, av vilken hon
endast genom påvens specialtillåtelse fick del.
Den var ju eljes förbjuden för lekmän.
I sin helhet var denna föreställning en heder
både för Schiller, Tora Teje, Lars Hanson,
Olof Molander och Sven-Erik Skawonius.
Skådespelet verkade långt, men tack vare
förkortningar och tempo ej för långt. I Weimar,
då det en varm sommarkväll den 14 juni
1800 hade sin premiär, yttrade en dam i
hovkretsen ironiskt: »Schiller är född för det
tragiska, ty han kan ju plåga människorna
mycket..... Han tycker det inte ligger
någonting ont i att man får sitta till fram mot
elva på natten (föreställningen började halv
sex). Jag kan inte förlåta honom, att han har
plågat mig.» Det är glädjande att se, att det
redan då fanns förståndiga människor, som
protesterade mot alltför långa föreställningar.
Också under 1500-talet i Italien gnydde
Isabella d’Este över föreställningarnas stora
längd. Publiken är då det gäller förkortningar
en mycket bättre domare än den snillrikaste
författare själv.
Vad kan det bero på, att allt förefaller så
oskuldsfullt, då vi flytta oss ett halvsekel
och ännu mer, ett helt sekel tillbaka? Själva
fyllbulten får ett oskuldsdrag över sin person,
och kärleken med sina svimningsanfall och
brustna hjärtan och dess sparsamhet på den
ärbaraste kyss förefaller oss i romaner och
på teatern ha blivit så tam och städad, att
den är nästan oigenkännlig. Tidsavståndet
förmildrar, gadden tas ut eller blir åtminstone
trubbigare i de rysligaste romaner och
dramer. Men det är ej bara detta; det dekorum,
som teatern var tvungen att iakttaga till och
"S
Fot. Atelier Jceger.
Maria Stuart. Tora Teje som drottning Elisabeth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
