Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. A Imberg & Preinitz.
Hittebarnet. Carl Barcklind
som Konj ander.
med under det ej så vidare etiska 1700-talet,
då dygden, som någon sagt, flytt till teatern,
räckte ett drygt halvsekel in på 1800-talet,
förmodligen beroende på att teatern är det
mest traditionella och mest konservativa av
allt.
Shakespeare drog sig ej för att bearbeta
andras gamla skådespel, och August Blanche
var ej heller rädd för detta. Den franska
pjäsen »Roquelain — av vissa teaterhistoriker
kallad Bouquillon — å la recherche d’un père»
gavs i Stockholm en vårkväll 1847,
nödtorftigt lokaliserad till vår huvudstad genom att
tala eller rättare sjunga om »Operakällarens
glada kunder». Så blev Hittebarnet svenskt
och Konj ander älskad. Tillsammans med en
annan fransk bearbetad fars med titeln »En
tragedi i Vimmerby», sedan kallad Ett resande
teatersällskap, representera dessa stycken det
väsentligaste av svenskt lustspel under
1800-talets förra hälft. Det är något särskilt
rörande med den fattige mannens enda lamm,
och det är nu Roquelain-Konj ander för oss
stockholmare. Konsten adlar också det
obetydligaste. När man fick se det monumentala
fåret, gladde man sig åt uppenbarelsen av
denna form av mänsklighet, och det gjorde
man också nu, då man såg den strålande
typ av egoistisk bonhomie, som den
utmärkte skådespelaren och typbildaren Carl
Barcklind skapat. Alla personerna hade stil,
Frank Sundström med den som Musset
maskerade konstnären Bällin och ej minst fru
Wahlström—Hilda Borgström med sina
klassiska tidsbetonade gester. Och vilken riktig
grosshandlare av finaste sort var ej Olof
Winnerstrand som Kattong! Var ej hans
maka Marianne Löfgren litet för tafatt
trippande för en så fin fru, som bodde så
magnifikt i den av John Ericsson dekorerade
våningen, som kom en att tro, att herrskapet
tillhörde Skeppsbroadeln.
Lustigt hade det varit om Blanche tagit
med det franska originalets sista akt, där
Konj ander tränger in på en syateljé för att
söka det oskyldiga barnets upphov. Då hade
man fått se en liten skara söta syflickor, som
trutade ut med sina munnar, erbjudande
publiken kyssar i finalen. Nu fick man nöja sig
med dylikt mungott, utlovat av Konjander,
fru Wahlström etc.
Då 1848 — allt var ej så lugnt under
idyllens tid och revolutionsåret — Blanche gav
sitt skådespel »Ett resande teatersällskap»,
först kallat »En tragedi i Vimmerby», efter
»Cormon & Comp.», i sin tur bildat efter
Scar-rons roman »Le roman comique», skildrande de
franska resande teatersällskapen omkring 1650,
blev det utvisslat av Stockholmspubliken och
nedgjort av kritiken. Man ansåg i pressen, att
det »icke ens passade i Vimmerby», och några
år efter klandrades det av Zacharias Topelius
för att det så hänsynslöst »nedriver alla
sceniska illusioner». Själv hade jag emellertid
ogement roligt åt »Ett resande teatersällskap».
Det är en fars som slutar i ett studentspex,
ty knappast kan man tänka sig en tid så naiv,
att garvare Gråberg, som stigit upp på
scenen för att gripa sin förrymde son, där
lagerkrones av skådespelarna och därför
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
