Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
skulle ha blivit så stolt över sitt sceniska
uppträdande att han blidkats.
Två lysande prestationer och en utmärkt
förekommo. Carl Barcklinds Sjövall, Lars
Hansons Olander och Olof Sandborgs garvare
Gråberg voro härliga gestalter. Sjövall hade, om
det ej är hädiskt att säga det, något
lands-ortsapolliniskt. Det lyste om denne
omedvetne skojare, full av oskuld. Olander var
lika tragiskt självmedveten som hans
direktör var komisk i sin belåtenhet med sig själv
och allt annat också. Då skrattet så
oemotståndligt bröt fram ur Ölanders gravallvarliga
anlete, fick man ett gripande intryck av
hemskhet. Hos Scarron hette
1600-tals-teaterdirektören La Raucune. Det passar ej
alis på Sjövall men väl på Olander. Gråberg
var den rejäle, vederhäftige lantisen, en
mäktig kraft i Västervik med flera tusen
riksdaler banko och med något av brummande
nalle. Man trivdes i den stora salongen och
roade sig lika bra som i teaterladan i
Vimmerby, skickligt anordnad av John Ericsson
och Rune Carlsten; och man såg med nöje
det tafatta älskande paret, Theodor—Sture
Lagerwall med sitt eviga besvärade
småfli-nande och den lilla Josephine
Sjövall—Marianne Löfgren, så trohjärtad och enkel som
man bara var för nittio år sen. Man sade
sig, då alla de hungriga och samvetsgrant
knogande »artisterna» fingo sin kanske väl
oförsiktigt beställda och ännu mer
oregelbundet betalade måltid: ett skrovmål för
Olander, det kan han väl behöva. Det
ligger något rörande i den animaliska glädjen
över detta sällsynta gästabud. Det finnes
också ej så litet av idealitet över Sjövalls
och hans sujetters arbete och livsform.
På Vasateatern gavs Édouard Bourdets
Sådana tider. Bourdet är moralist eller vad
danska tidningen Ekstrabladet kallar
»Sam-fundsrefser», d. v. s. han omfattar och
beskriver med stor »gusto» de moraliskt mest
anfrätta delarna av mänskligheten. Och han
känner mera av belåtenhet över det
pittoreska och intressanta i detta än någon önskan
att det skulle försvinna. Tvärtom, man tänker:
om dessa finansiella och sexuella
oregelbundenheter upphörde, skulle han erfara samma
otrevnad och saknad som en antisemit, om
judarna i ett ögonblick uppginge i gasform. I
»Sådana tider» är det fråga om en ung, vacker,
oskyldig flicka i en fattig familj, som av en
fåfäng moder bortgiftes med en ung stenrik
Fot. Almberg & Preinitz.
Ett resande teatersällskap.
Lars Hanson som Olander.
velig halvidiot, som, ehuru mindre vetande,
i sin tur bortgiftes av sin energiska, av fru
Ellen Appelberg med överlägsen konst och
förbluffande förmåga att återge den franska
nyansen spelade moder, Madame Laroche.
I gamla romaner om bönder brukade
förekomma, att en hård burgen bondefader gifter
bort sin dotter med en rik och dålig bondson.
I andra romaner hör man om en läsarfader,
som rycker sin dotter ifrån den profane men
i alla fall rättskaffne friaren. Här i stycket
förekommer en finansman, en svindlare i stor
stil, Jérome Antonin-Faure—herr Sture Baude.
Han är en av huvudpersonerna. Vi borgerliga
måtte verkligen vara snygga. Lättja och
laster utmärka oss, och fliten och ihärdigheten,
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
