Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
om de någon gång skulle förekomma, rikta
sig endast på skumma manövrer. Det
förefaller som om de borgerliga skulle vara de
icke önskvärda i samhället. Skulle man inte
snarare kunna säga, att det borgerliga —
idealen åtminstone — är ordning, flit,
sparsamhet, redlighet och en förståndig umgängelse
med penningar. Ur den synpunkten är en
lastbart levande, genom sina spekulationer
och ekonomiska kupper andra ruinerande
rent av det mest antiborgerliga som kan
tänkas. Liknande och kanske andra dygder än
de nyssnämnda borgerliga finnas väl även i
den- icke-borgerliga delen av samhället, men
många författare och även en stor del andra
tyckas anse ordet borgerlig som ett fult ord.
Själv tycker jag det låter riktigt bra.
Är det ohövligt mot Frankrike att säga,
att det verkade franskt att den söta, med äkta
ungflickoskuld spelade Anne-Marie—Birgit
Tengroth blev livad för äktenskap med den
stackars halvidioten, med takt och
psykologisk inlevelse utförd av Olof Widgren, då hon
av honom får en ring med en stor diamant.
Fausts Margareta, tyska av småborgerlig
extraktion, blev ju visserligen alltför berörd av
en sådan, men denna detalj är amplifierad
i den franska operan Faust i dess juvelaria.
Det bör vara inbringande att vara handlande
med juveler, om man, låt vara med en rätt
stor och väl infattad diamant, kan köpa sig
en ung, borgerlig flickas samvete.
Anne-Ma-ries fader, svindlaren Jérdmes bror—Carl
Ström, var rörande i sin visserligen ej
tillräckligt starka opposition mot giftermålet,
som var avsett att sätta broderns dåliga
kredit på fötter. Det fanns som vanligt stor
intensitet i Baudes spel, och hans sätt att
uttala orden minde mig om Bellmans uttryck,
då Movitz skulle blåsa sin konsert:
Varje ton liksom en ärt
den föll så kullrig
och rulla ur truten.
Så smattrar Baude på, och hans ärtor
sprutade snabbare ur hans mun än tonerna ur
valthornet. Gamla farmor, madame
Antonin-Faure, var litet bakom. Hon spelades av fru
Anna Flygare-Stenhammar. Som
skådespelerska står hon alltjämt i första ledet. Det var
rörande med hennes kärlek till sondottern,
ett stycke naiv mänsklighet hos dessa två
bland ali kylan!
Regien av Per Lindberg var berömvärd,
och han kunde inte hjälpa, att sista akten
med halvidioten Bobs försök att göra sina
äktenskapliga rättigheter gällande blev
pinsam och slutet med sin allmänna försoning
jolmigt.
Bourdet har skrivit utmärkt välbyggda
pjäser. På hans insats som moralist tror jag
inte det minsta, men väl på hans förmåga
att roa. Han kan gärna för mig få vara djärv
i sina uttryck och scener, men det pinsamma
och det jolmiga kan icke tillåtas. Men vad
skola vi göra åt den saken?
Noaks ark och Gubben Noak själv ha i alla
tider genom allvar och komik intresserat och
roat både gamla och unga. Noaks ark, en
ask med djur, har varit barnens glädje —
Gladstone har med matematik och kanske
också med någon fantasi försökt att
fastställa, att alla djuren samt med familjen
Noak kunde rymmas i arken —, och många
teologiska lärda ha handskats med
rymdmåtten och alltid med samma lyckliga
resultat och i mer än ett tusen år löst detta
rymdproblem. Bellmans Gubben Noak har i
långliga tider både på klavecin och på piano
spelats till barnens förtjusning. Ibland har
det yttrats oro och harm över att redan de
späda rösterna upphävts till försmädelse.
Det är en ung fransman, André Obey,
som skrivit skådespelet Noak, vilket 1931
gavs på Théåtre du Vieux Colombier i Paris.
Man eller åtminstone jag hade sålunda
anledning att misstänka en del tillgjordhet. Det
saknades nog ej heller dylikt i stycket, men
skådespelet var i huvudsak givande, om ock
ej på långa vägar så intresseväckande och
proppfullt med tankar och gripande scener
som Guds gröna ängar. Programmet uppgav,
att plastikinstruktion givits av Axel
Witzan-sky och att regien var av Per Lindberg. Jag
vet ej om djurens plastik föll inom
Wit-zanskys ledning, men ej minst björnens och
kossans plastik voro groteskt suggererande.
Människan — Hilding Gavle, d. v. s. den art
som Gud Fader särskilt ville åt, var det
fulaste djuret i hela sällskapet, och tröstade en
något över att det var den sorten som
drunknade. Gubben och gumman Noak och deras
barn måste man väl betrakta som urfäder
för det blivande människosläktet, och de
sågo lyckligtvis ut att vara av en finare sort.
Särskilt gäller detta om Ham— Åke Öhberg,
och hur näpna Sella—Ruth Stevens och lilla
Ada—Anna-Lisa Hydén voro — den senare
skulle ge upphovet åt oss äkta arier, »die
herrlichsten von Allen» —, så måste sannings-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
