Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
enligt sägas, att om den härliga, litet
svart-muskiga Noéma—Karin Ekelund tillsammans
med den uppnosige, sällsynt vackre Ham fått
sätta fason på den svarta rasen, så borde
denna blivit skönast.
Det var något rörande med Noaks sätt att
vara förtrolig med Gud, men var man det
på den tiden? Var det ej med allra största
försiktighet men måste närma sig Jehova?
Då denne ville slå ihjäl Moses, måste dennes
maka skydda honom för det gudomliga
angreppet med att kasta sin nyss med en
stenkniv omskurne sons förhud mot Gud, säger
den heliga skrift. Aldrig tror jag, att man
sade »gamle kamrat» till den fruktansvärde.
Det gjorde man i Noakspjäsen, och det är
lika tillgjort och otroligt som när Alkmene i
Giraudoux’ Amphitryon föreslår Jupiter, att
de skulle bli »vänner».
Vad vill författaren säga med sitt stycke?
Var arken en liten värld för sig med Noaks
ödmjuka förtröstan, med gumman Noaks
pyssel och enkla själ? Hon höll med, som
mammor bruka, vad barnen ville och gjorde,
och dessa i sin tur ansågo naturligtvis, att
både »stabben» och »stomman», vad de orden
kunna heta på urspråket, voro fåniga. Ham
var en ful fisk, en orosande och skeptiker,
och orätt fick han, ty det var Gud och Noak
som hade rätt. Vi fingo i stycket ej vara med
om det som eljes så mycket intresserar, det
i bibeln omtalade vindrickandet, då Noak,
när han skulle sova av sig ruset, sparkade av
sig och Ham fick tillfälle till opassande skämt,
som så många tusen år efteråt skulle bli så
ödesdigert för hans svarta avkomma, emedan
Noak sagt till, att på grund av detta
skämtande med hans nakenhet Ham och även hans
avkomlingar skulle vara slavar, och de
orden togo de protestantiska prästerna i U.
S. A:s sydstater fasta på mot negrerna.
Per Lindbergs regi var sinnrik. Det blev
ett naturligt liv på den relativt lilla
båten och omväxlande och lyckliga
grupperingar. Noak spelades av Carl Ström. Inte
ett spår av teater fanns det i hans varma
böner, som framsades med den skönaste rösten
av alla, som nu ljuda på Stockholms teatrar.
Hans ödmjuka tro var verkligen uppbygglig,
men jag kände det något förödmjukande att
ej förstå mera av de subtila undermeningar,
av vilka stycket naturligtvis överflödade.
Varför såg ej Sem mera semitisk ut? Aldrig
kunde man tänka sig, att denne Sem skulle
bli Urgrossvater till herrar Goldstein & C:o.
Fot. Almberg & Preinitz.
Noak. Carl Ström som Noak.
»Kamratäktenskap» med citationstecken
gavs på Vasateatern. Vi fingo ej se något
kamratäktenskap på scenen, och titeln hade
väl huvudsakligen valts för att publiken
skulle få önska se på denna nya
utvecklingsform av äktenskapet, — som väl egentligen
då det gäller nyhet har det mest
intresseväckande i namnet. Stycket var skrivet av
Michael Egan och hette på engelska »The
dominant Sex». Och det är också en ypperlig
titel, ty alla, som ej ha sett det, tro att med
det härskande könet måste menas
kvinnokönet. Man, eller åtminstone jag själv,
tänker på, hur det berättas om Aristoteles, att
han tillåtit den vackra och man behöver väl
knappast tillägga lättsinniga flickan Pythais
att rida grensle över hans åldrade och i
vanliga fall vördnadsvärda kropp. Man tänker
på, hur den senare medeltiden avbildade
hustrun, som ryckt till sig byxorna och med
dem makten från mannen och pryglar upp
honom med sländan, och hur detta motiv ännu
förekommer 1816, då en karikatyr visar hur
den manhaftiga prinsessan Charlotte av
England drar på sig sin gemåls, hertig Leopolds
av Sachsen-Koburg-Gotha, byxor. Och så ha
vi Ibsen och Strindberg och Bernard Shaws
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
