Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Marcus Ehrenpreis. En kultursyntesens man. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
icke leva som de lära, men han anklagar
ingalunda själva läran. Fader vår har
också helt framgått ur
gammaltestamentliga bönetexter. Jesus levde och dog som
jude, säger Ehrenpreis, och de svenska
teologer, som recenserat hans bok om Talmud,
ha inte haft något att invända häremot.
Jesus kände sig icke kallad att upplösa
lagen, och det var endast i undantagsfall
han skänkte sin förkunnelse till andra än
judar.
Och ändå har ingen starkare än
Ehrenpreis kunnat framhålla olikheten mellan
t. ex. Jesus och Hillel: ha de än samma
mål, äro deras vägar dock olika. Först och
främst talar Jesus i eget namn, medan
fariséerna tala i Guds. Jesus bryter de
skriftlärdas oavbrutna traditionskedja, hans
förkunnelse är, i olikhet med fariseernas,
utomvärldslig och över världslig:
obekymrad om verklighetens imperativ, fordrar han
själens suveränitet, han vill frälsa den
enskilda individen, icke samhället. »Både
Hillel och Jesus sträva efter upprättandet
av Guds rike, men Hillels Gudsrike är av
denna världen, han anvisar individen dess
plats inom samhället, medan Jesu etik är
individualistisk. Jesus fordrar
människokärlek ända till självuppgivelse, medan
fariseismen visserligen kräver
självuppoffring men ej självförstörelse för andra.»
Intet av detta behöver dock enligt
Ehrenpreis’ mening medföra någon absolut
skilsmässa mellan judendom och kristendom
—-det är först Paulus som är skuld till
brytningen. Det är i polemiken mot
judendomens störste författare som Ehrenpreis
skapat något av det vackraste och känsligaste
han skrivit. I den nyssnämnda boken Helige
och Hjältar utgör dialogen mellan Gamaliel
och Paulus ett smärtsamt avsked mellan
judendom och kristendom —■ intressant
framför allt som vittnesbörd om en nutida
lärd, religiös och vidsynt judes uppgörelse
med den kristna etiken. Vemodet i denna
uppgörelse är desto förklarligare som ingen
har uppskattat Paulus mera träffande än
Ehrenpreis när han kallar honom »en
skaparnatur, rörlig och lidelsefull, ett viljegeni,
laddad med kraft, besatt av vissheten om
sin kallelse, oberäknelig och eruptiv,
oförsonlig mot oliktänkande, den börne
män-niskobetvingaren både som farisé och som
kristen hednamissionär». Men det slutar
med att han anklagar aposteln för att
»utplåna femtio judegenerationers
gudsupplevelse», när han säger att lagen betydde
träldom, men att Kristus friköpt oss från
lagens förbannelse.
Ovillkorligen frågar man sig om inte detta
är att ta en smula för tungt på saken. För
en lekman som läser Paulusbreven
förutsättningslöst och utan att vid
kristendomsundervisningen ha fått dem sönderhackade
till belägg för dogmer, måste Paulus
framstå mer som lyriker än som teolog. Ångesten
i romarbrevet, skönheten i första
korinter-brevet, häftigheten i galaterbrevet,
mystiken i kolosserbrevet — allt samverkar
till ett intryck av konstnär. Och man tycker
nästan, att den senfödde rabbinen
Ehrenpreis, som själv har så mycket av konstnär
inom sig, därför också borde kunna ha
överseende med allt det irrationella och
osystematiska, som bryter fram ur hans
klassiske företrädares själ. Teologen,
filosofen och läkaren Albert Schweitzer har i
sin bok om Paulusmystiken (1930) sökt
härleda denna ur apostelns genom
tidshändelsernas raseri förklarliga eskatologiska
stämning, som också förklarar bristen på
samhällsintresse hos Jesus. Så mycket är
säkert, att Paulus lika litet som sin Mästare
har velat upplösa lagen: han har endast
velat upphäva den trälaktiga laglydnad,
som skaffat honom själv så mycket lidande
och som i alla tider legat nära till hands
för alla nevrotiska naturer, behärskade av
överkänsligt samvete.
Icke för intet har en sådan typisk
nevrotiker som Luther genomkämpat samma
ångestkamp mot lagen, tills han först lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
