Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Marcus Ehrenpreis. En kultursyntesens man. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marcus E hr en p r ei s
som genom eld kunde nå fram till den djupa
sanningen att »goda gärningar icke äro
nödvändiga till saligheten, men att saligheten
är nödvändig för goda gärningar.» Icke för
intet upptäcker nutidsmänniskan
oupphörligt hur själva förbudet lockar till
överträdelse, fast hon kallar lagen för en
hämning och oftast går motsatt väg mot Luther
och Paulus — icke den kristna frihetens
väg, utan driftens i grunden mera bundna.
Den judiske författaren Arnold Zweig går
ju så långt, att han i ett nyutkommet
arbete skyller den gängse antisemitismen på
just den judiska lagen, som lagt släkte efter
släkte i fjättrar. Men även den
gammal-testamentlige psalmisten, som ber om »en
ny, frimodig anda», känner något av samma
disharmoni, som icke fullt kan hävas annat
än genom den visshet om att »tillvarons
innersta är salighet», varom Geijer
talade. Så mycket är säkert, att om
Pauli etik verkligen blivit normgivande
för de kristna, inga judeförföljelser kunnat
uppkomma.
Ehrenpreis ger sig heller inte sken av att
ha sagt sista ordet i diskussionen mellan
judendom och kristendom. I sin senaste
bok Israels möten med folken (1934), där
han sammanfattar resultatet av ett helt
livs studier och erfarenhet, står han själv
lika grubblande över gåtan Israel som
någon utomstående kan göra, och han hoppas
endast, att hans »personliga funderingar,
som icke göra anspråk på allmängiltighet,
kunna hjälpa andra att lättare finna sig
till rätta». Att inom knappa tvåhundra
sidor lyckas sammantränga en översikt av
den brokigaste historia världen har att
uppvisa och på samma gång göra den läsbar,
är ett experiment som inte skulle kunnat
lyckas annat än för en framstående stilist.
Huru en utlänning fått detta fenomenala
herravälde över svenska språket, är en gåta
— så framt det inte skulle kunna anses
vara just ett tecken till den »assimilation» i
ordets högsta bemärkelse, som han talar
om som den hellenistiska judendomens
särskilda gåva.
»Israels möten med folken ha format dess
karaktär på gott och ont», säger professor
Ehrenpreis. »Än luttrade de oss, än
förnedrade de oss, än eggade de oss till heroisk
självbesinning, än knäckte de vår rygg och
mördade vår människovärdighet. Man bör
i rättvisans namn icke glömma en sak:
vi äro till en del produkt av de förföljelser
vi utstått. Uppgiften att som jude leva i en
religiöst väsensskild omgivning och på
samma gång bevara sig själv har icke varit
någon lätt uppgift, allra minst för renhåriga,
ärliga människor, som sträva efter ett liv
i harmoni med sig själva och med världen.»
— Efter den babyloniska fångenskapen
kommer Israels beröring med Hellas och
Rom — »en dubbel försvarskamp först för
det egna själslivet och sedan för den
politiska självständigheten, en kamp som
förvandlade den judiska staten till en andlig
gemenskap, en religionsnation, som på visst
sätt tvangs att själv bana väg för den ur
dess sköte framgångna kristendomen.»
Frågan blir här om tre olika utvägar för
beröringen med de främmande folken:
anpassning, sammansmältning eller förvandling
(efterhärmning, mimicry). Och att judarna
i allmänhet lyckats motstå frestelsen till
mimicry, berodde nog mest på att de så
sällan kunnat leva i verklig trygghet.
Visserligen kom till sist franska revolutionen och
gav dem deras medborgarrätt, men
befrielsen blev dock knappast fullständig,
eftersom den mera grundade sig på liberala
teorier och principer än på verklig inre
övertygelse hos de kristna folken. Därför kommo
också då och då plötsliga bakslag av
antisemitisk opinion, vilket i sin ordning gav
upphov till zioniströrelsen. Dess första
kongress hölls i Basel 1897. Och i Basel var
det också, fast trettiosju år senare, 1934,
som den ryktbara processen hölls, där
Ehrenpreis i egenskap av expert på Talmud
skulle få den triumfen att inför domstol
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
